Sunday 28 June 2009

Recycling och levande tak



En pojke i Uganda har häftat ihop en hatt av de mycket små engångspåsar som den lokala spriten säljs i.

Nedan ser ni en bild av det sedumtak som pryder vår vinterträdgård. Är det inte vackert? Fördelarna med ett levande tak är främst:
- det håller värme på vintern och är svalt på sommaren
- vattenflödet blir mindre och långsammare, speciellt viktigt i städerna.
- det håller länge - hoppas jag...
- det är vacker!

Det här taket är gjort av sedumväxter men de kan också vara av gräs och mossa.

Saturday 27 June 2009

Stoppa vägvansinnet

I samband med den ekonomiska krisen så görs nu jättesatsningar på vägbyggen. Men det är ju lika oklokt som satsningarna på varvsindustrin på sjuttiotalet.

Det är klart att vi kan behöva bygga ut en och annan väg, men på det stora hela har vi för mycket vägar och för många bilar - inte motsatsen. Sen kunde man ju tycka att vissa vägar kunde vara lite bättre underhållna (särskilt när man bor på landet som jag gör). Det är nog bra att staten gör strategiska satsningar och håller folk i jobb. Men sådana satsningar borde vara på miljövänliga saker och sådant vi behöver i framtiden, inte det vi behövde i ett samhälle som redan är föråldrat. Se mitt föregående inlägg om hur vi förlorar mer och me åkermark. Redan det är ett starkt argument emot. Ännu starkare är att fler vägar leder till fler bilar, det råder ingen som helst tvekan om det. Och fler bilar leder till mer resurssöseri, mer olyckor, minskad tillgänglighet för den som inte kör bil osv. Stoppa vägvansinnet!

Satsa på spårbunden trafik, på solfångare - varför inte sätta upp solceller över alla cykelbanor, så får vi tak på dem? Det finns massor av bättre sätt att bränna upp våra pengar på än på vägbyggen.

Tuesday 16 June 2009

Dags att skydda matjorden



Hela vår existens på jorden är beroende av den tunna hud som 20-50 cm matjord utgör på jordens yta. Matjorden är en av de mest betydelsefulla resurser mänskligheten har, och en resurs som är under ständigt hot. Det tar mycket lång tid (mellan 60 och 1500 år enligt Montgomery (2007)) att skapa en centimeter av produktiv jord. Stenar som bryts ned av väder, vind och växter bidrar med mineraler, döda organismer skapar den livsmiljö där matjordens speciella aktörer, t.ex. maskar trivs. De i sin tur hjälper till med nedbrytningen och skapar näringsämnen för ny växtlighet. Det är ett exempel på en självförstärkande process, men den är mycket långsam. I kontrast till denna långsamma process så kan jorden förstöras på bara några få år. Först i och med införandet av plogen så överskred erosionen nybildningen av matjord (Montgomery 2007). Erosion har historiskt sett varit en av de främsta faktorerna för civilisationers kollaps.

Sedan 1860 har mer cirka en miljard hektar tagits i bruk. Bara i USA nyodlades mer mark mellan 1870 och 1900 än det gjorts under de tidigare två hundra åren (Montgomery 2007)

Jordbruket representerar den dominerande mänskliga markanvändningen. Den direkta användningen motsvarar cirka 37 procent av all tillgänglig mark (FAO 2007). Till det kommer de urbana miljöerna och annan infrastruktur (inklusive dammar mm) som utgör minst 9 procent (se mer nedan) och som mycket ofta har anlagts på tidigare jordbruksmark. Skogen motsvarar 31 procent av landytan och denna skog är i mer eller mindre utsträckning i människans tjänst. Slutligen består 23 procent av jordytan av berg, glaciärer mossar, naturlig stäpp och öknar, och det är i denna kategori vi finner det mesta ”vildmark”. Det är också områden som ofta har låg biologisk produktion för att någon kritisk faktor saknas, t.ex. att det är för torrt eller för kallt.


Det finns en rad olika processer vilka leder till förstörelse av jorden . Förlusten av matjord beräknas till flera ton per person och år. Jord på branta sluttningar är särskilt utsatt. I t.ex. Nepal så är erosionen i bergsområden mellan 20 och 50 ton per hektar per år och upp till 200 ton per hektar per år (FAO 2003). Det kan jämföras med en nybildning av matjord av mellan 0,1 till 1,9 ton matjord per hektar och år (Montgomery 2007). Skördarna i dessa områden har också sjunkigt med mellan 8 och 21 procent 1970 till 1995 (FAO 2003). I USA beräknades cirka 2 miljarder ton jord försvinna varje år i början av årtusendet, en förbättring från 1981 då erosionen beräknades till tre miljarder ton. (Montgomery 2007) Det senaste globala försöket att bedöma markförsämring var i det sk GLASOD projektet (Global Assessment of Human-induced Soil Degradation, se tabell). Några källor uppskattar att mellan fem och tio miljoner hektar förloras årligen pga av markförstörelse (Världsbanken 2007). Tyvärr är dessa uppskattningar är osäkra.


Det förefaller som om det statistiska underlaget för beräkningar av andelen mark som har exploaterats för bebyggelse mm är svagt. Uppgifter om andelar från nio procent ned till en och en halv procent har hittats. I Sverige är tre procent av arealen är bebyggd på ett eller annat sätt. Det motsvarar 1,29 miljoner hektar. Därav upptog mark för permanentbostäder 29 procent, vilket är något mindre än mark för transporter, som upptog 31 procent av den bebyggda arealen. Mark för industri, handel, offentlig service m.m. utgjorde 11 procent av bebyggd mark. I Stockholms län är 15 procent av marken bebyggd, lägst andel bebyggd mark har Norrbottens län med endast 0,6 procent bebyggd mark. Det fanns 55 000 mil vägar på 345 000 hektar. (SCB 2004). I det mer tätbefolkade Danmark uppges mänsklig infrastruktur nu täcka nästan 20 procent av arealen - se tabell nedan(Danmarks miljöministerium 2005). Under 1960 talet försvann sju procent av Europas åkermark genom urbanisering och femton procent av Storbritanniens jordbruksmark har bebyggts. (Montgomery 2007). Åkermarken beräknas öka i u-länderna men med en minskad ökningstakt. I perioden 1960 till 2000 ökade åkerarealen med cirka 5 miljoner per år, men denna expansion beräknas gå ned till cirka 3-4 miljoner hektar per år. (FAO 2003).




De flesta städer, hus och vägar byggs på åkermark. I Kina omvandlas 600 000 hektar om året till hus och vägar. I Sverige har 345 000 hektar täckts med vägar.
Det är ironiskt att folk är upprörda över att jordbruksmark tas i bruk för produktion av biobränsle medan de gladeligen kör sin bil - med bensin - på asfalterad åkermark.

Det är hög tid att vi får en internationell konvention för matjorden. Vilket parti tar initiative för att Sverige driver frågan, t.ex. i UNEP?

P.S. det finns en förening som arbetar för att skydda matjorden:Den goda jorden, www.dengodajorden.se
D.S.

Sunday 14 June 2009

Från historiskt tvång till mänsklig rättighet - och tillbaks igen?

Jag upphör aldrig att förvånas över att ett arbete anses vara någon form av mänsklig rättighet. Lönearbete är bara en parantes i mänsklighetens utveckling - och borde helst förbli en parantes i stället för att glorifieras som en rättighet!

Lönearbete har aldrig varit normalt. Ännu idag så har mindre än en miljard av jordens 6,5 miljarder människor ett lönearbete. Och lönearbete har en rad obehagliga sidor. De två värsta är att det ger vissa människor rätten att utnyttja andra människors arbete för sin egen vinning samt att lönearbete alltid kommer tillsammans med en långt driven arbetsdelning som gör människan till en kugge i ett stort maskineri. Kanske kan vi inte göra oss av med lönearbetet, på samma sätt som vi inte kan göra oss av med en rad andra tråkiga institutioner (t.ex. polis och militär)men det betyder ju inte att vi behöver glorifierade det?

Låt oss titta lite på historien:
Så småningom utvecklades lönearbete i England och Nederländerna, professionella arméer och mer anställda arbetare i städerna, t.ex. i klädesindustrin. Vid medeltidens slut torde lönearbetare utgöra kanske 25 procent av befolkningen. Men andelen lönearbetare minskade i många områden igen i och med att livegenskapen återkom. Det var först under artonhundratalet som en majoritet av de yrkesarbetande fördes in i lönearbete, och ett ökande antal anställdes i de växande statliga byråkratierna. Lönearbetet expanderade på bekostnad av alla former av tvångsarbete, på bekostnad av självverksamhet, och slutligen också pga. att allt fler aktiviteter kommer in under antingen statlig/kommunal regi eller i privat näringsverksamhet, t.ex. vård av äldre, barnomsorg, delar av sjukvården, matberedning osv. (Lucassen 2005).

Den tidiga arbetsdelningen var främst mellan yrken, men inte i så stor utsträckning inom ett yrke (dvs att man delade upp arbetet för ett yrke i moment som utfördes av olika personer). I och med industrialiseringen koncentreras produktionen till fabriker, ägda av en ny klass, kapitalister, dvs folk med pengar, där arbetet kunde kontrolleras och övervakas. Arbetsdelning införs eller utvidgas för att öka produktiviteten, samt att göra företagen mindre beroende av de mest kompetenta. Genom att standardisera arbetsprocessen fick arbetsgivaren också en större möjlighet att förhindra maskning och fusk hos de anställda. Kraven på arbetaren förändrades, från traditionella yrkeskunskaper till lojalitet, uthållighet och punktlighet. Hand i hand i hand med industrialismen gick protestantismens och kalvinismens arbetssyn. Luther trodde på arbetets dygd och förklarade att sysslolösheten eggar till synd. Denna inställning är på inget sätt unik för kristendomen. Gandhi säger att ”tankens renhet och lättja är oförenliga” .

Det är ett felaktigt antagande det framväxande lönearbetet skulle representera en ”fri” arbetsmarknad. Den var omgärdad både av gamla regleringar som var rester av skråväsendet , sociala regleringar som var del av feodalsamhället och nya regleringar vilka somliga strävade till att göra mer och billiga arbetare tillgänglig till industrin och andra strävade att skydda arbetarna från den värsta exploateringen. Inom ramen för detta kan man anse att en riktig ”arbetsmarknad” uppstod i England först 1834 (Polanyi 1944).

Lönearbete har motiverats med en lön, vilken ofta var mycket låg, och religionen upphöjde arbetet till moralisk plikt. Men detta räckte inte alltid, utan rent tvång måste till för att ”motivera” det motspänstiga folket. I Sverige var det allt ifrån de medeltida landskapslagarnas tid till slutet på 1920-talet lag att man skulle arbeta . De som inte lydde hotades av spöstraff, avskärande av öronen eller i värsta fall landsförvisning. Enligt bestämmelser från 1600-talet skulle löst folk, “lättingar och driftekarlar”, fasttagas och insättas i krigsmakten . Enligt 1723 års tjänstehjonstadga kunde arbetsovilliga dömas till allmänt arbete — män till tjänst på slott, fästning eller kunglig ladugård, kvinnor till spinnhusen. Först i början på 1800- talet började man särskilja denna kategori från vanliga brottslingar. Den som dömts till tvångsarbete fick vanligen tillbringa ett par, tre månader på tvångsarbetsanstalt för att därefter förpassas till hemorten. Om straffet för lösdriveriet varit sex månader eller längre gällde det obligatoriska tillägget att den frigivne inte utan polisens tillstånd fick uppehålla sig utanför kommunen och att han om han bodde i en stad med polismästare regelbundet måste visa denne att han hade bostad och försörjningsmedel (Zetterberg 1977). Liknande lagar mot lösdriveri, och mycket mer demoniska fanns i England och flera andra europeiska länder. År 1530 under Henrik VIII fick gamla och arbetsodugliga tiggarlicens. Arbetsföra vagabonder blev däremot piskade och inspärrade. De skulle bindas vid en kärra och piskas, tills blodet flöt, samt därpå avlägga ed på att de skulle återvända till sin födelsebygd eller till den plats, där de hade bott de sista tre åren, och "skaffa sig arbete". Den som andra gången ertappas som lösdrivare piskades och fick halva örat avskuret. Tredje gången skulle den ertappade avrättas som en farlig förbrytare och fiende till samhället. (Marx 1867). Att dessa lagar så småningom upphävdes hade kanske mindre att göra med omtanke och sociala framsteg än med det faktum att en ökad rörlighet hos arbetskraften och en armé av arbetslösa senare snarast sågs som en tillgång för industrin i ett senare skede.

Men inte ens detta räckte inte för att få de otacksamma människorna att gilla lönearbetet. I princip alla samhällen, ända fram till det kapitalistiska samhället hade utvecklade sociala skyddsnät, som tog hand om föräldralösa, sjuka eller andra som på ett eller annat sätt drabbats. Detta gäller hela vägen från fångstsamhällen över de tidiga kunga- och kejsardömen till det feodala Europa, och det gäller fortfarande i de traditionella samhällen där inte kapitalismen har gjort rent hus med de gamla institutionerna. Men detta skulle bort – och togs bort i den tidiga kapitalismen. Det var genom det ständiga hotet att hungra till döds som folk skulle motiveras att ta anställning, inte genom löftet om en bättre värld. Det är därför som Ricardo, Marx och Smith sätter priset på arbete just så att folk kan överleva och inte mer . Precis som på så många andra områden så blev det motstånd mot detta och så småningom (åter)infördes de sociala skyddsnäten. De kanske framställdes som något nytt, men var i själva verket bara en återgång till det normala.

Det råder skilda uppfattningar om i vilken utsträckning industrialiseringen och det medföljande lönearbete innebar en förbättring eller en försämring av levnadsstandarden. Det beror sannolikt på vilken period och vilket land man tittar på. Utöver rent ekonomiska faktorer påverkades folks välstånd av utvecklingen av hälsovården och kunskapen om infektioner; av graden av urbanisering och av dieter. I de tidigt industrialiserade länderna så var kombinationen av urbanisering och avsaknad av hälsovård med kunskap om infektionssjukdommar en orsak till låg levnadsstandard och hög dödlighet (Steckel och Floud 1997).

Sedan medeltiden sökte staten också minska antalet helgdagar. I Uppsala stift hade man på 1500-talet 63 helgdagar utöver söndagarna, samt helgdagar för lokal helgon. Antalet lediga dagar uppgick till runt 100. En minskning inleddes 1520 och 1571 var antalet helgdagar nere till 32. (Myrdal 1999) Idag är de 13, men nu är ju också lördagar lediga. Antalet lediga dagar var således mer eller mindre detsamma på 1500-talet som idag Nu har vi dock reglerad semester i tillägg.

Låt oss slippa sälja vår kropp och vår själ på en marknad.

Wednesday 3 June 2009

Fler människor, mindre natur

Man behöver inte vara ekonom för att inse att något som är en bristvara bör värderas högre än något som finns i överflöd. Under lång tid sågs naturen som ett överflöd som det bara var för oss att exploatera. Innan den industrialiserade revolutionen var det främst genom utökning av befolkning vi betvingade mer och mer natur. Efter industrisamhällets genombrott är det genom mer sofistikerade tillämpningar av energi och teknik. Men vi ser att resurserna är på upphällning och vi inser att vi behöver vårda dem som finns. Inte för att vi skall jämföra människor med träd, men för att utrycka sig lite drastiskt: i takt med att det finns mer människor och mindre ”natur ” måste vi värdera naturen högre och högre, och människans arbete mindre och mindre. Dvs det blir mer angeläget att ”spara” på natur än att ”spara” på mänskligt arbete. Frågan är bara hur vi får till ett styrsystem, ett reglerings- eller ett belöningssystem som fungerar efter dessa principer. Och hur vi gör det utan att urholka människovärdet samt känslan för varje individs rättigheter?

Monday 1 June 2009

Till en-procentmålets försvar.

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen , kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter ; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken at mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.