Saturday 29 September 2012

Vi blir rikare även utan ekonomisk tillväxt

Jag har publicerat ett längre inlägg på min engelska blogg, Garden Earth, om att produktiviteten i industrin och jordbruket växer snabbare än BNP. Det leder till en rad olika slutsatser.
Produktivitetsutveckling i svenskt skogsbruk

 Bland annat innebär det att vi kan ha en kontinuerlig ökning av levnadsstandarden helt utan ekonomisk tillväxt. Varför är det ingen som pratar om det?

Det bidrar också till att förklara Jevons paradox, dvs att när vi sparar resurser genom att göra produktionen effektivare, så leder det oftast till att produktionen ändå ökar och resursförbrukning trots allt går upp i stället för ned.


Läs mer på: We get richer also without growth

Thursday 20 September 2012

Den motvillige planetskötaren



Det här trädet tyckte till och med Daniel var fantastiskt

 - Vill ni betala mer för mitt kött för att jag bevarar skogen? I Europa och USA får bönderna ersättning från staten för naturvård, men vi får inte ett öre. Vi får till och med betala fastighetsskatt för marken vi inte får använda. Brasilien är det enda land i världen som bevarar så mycket av sin natur, säger Daniel Wolf, bonde i Nova Canaã do Norte i Mato Grosso.

Daniel Wolfs gård är stor och omfattar 12 000 hektar, men hälften av marken får han inte bruka, där växer i stället en fantastiskt vacker regnskog. Brasilianska staten förbjuder honom nämligen att hugga ner skogen. Daniel Wolf tycker att det är orättvist och den fina skogen verkar inte bereda honom någon glädje alls, tvärtom, han har satt upp stängsel för att hålla skogens vildsvin borta från åkrarna och betesmarkerna.  När vi ber om att få gå in i skogen verkar det som om det är första gången han vandrar där. 

Vi har en bild av brasilianska bönder som skövlar regnskog eller savann för att föda upp köttdjur eller odla soja. Den bilden är delvis sann, men inte den enda sanningen. Brasilianska staten delar gratis ut 50 hektar oanvänd mark till alla egendomslösa, förutsatt att de brukar marken under fem år. Det enklaste sättet att bryta ny mark är att hugga ned skogen och låta köttdjur beta. Detta uppmuntrar givetvis till fortsatt exploatering, men samtidigt finns det regler om att markägare måste bevara stora delar av skogen. Det är helt förbjudet att exploatera mark mellan 30 och 500 meter från vattendrag. Ligger gården dessutom i Amazonas ska minst 80 procent av skogen skyddas (fastigheter som är mindre än 100 hektar är undantagna från kraven.) Ingen påstår att lagarna följs full ut och här, 150 mil från huvudstaden Brasilia, följs de sannolikt allra sämst, men sakta men säkert tillämpas reglerna bättre. De bönder vi besöker, som Daniel Wolf, verkar följa lagarna, under protest. (När hans gård startade krävde lagen att 50 procent av skogen skulle bevaras.)
Bildtext: sojan har så stor betydelse för jordbruket i Mato Grosso att markpriserna uttrycks i säckar soja per hektar. År 1996 kostade 1 hektar cirka 100 säckar soja och idag kostar de bättre markerna upp emot 1000 säckar soja (motsvarande 200 tusen kronor).

 
Daniel Wolf sätter fingret på en viktig fråga – vem ska betala för att han bedriver naturvård? I Europa ersätts bönder för att inte spruta nära vattendrag, medan deras brasilianska kollegor förutsätts lämna större delen av sina fastigheter obrukade, utan någon som helst ersättning. Det är givetvis inte särskilt rättvist på en global marknad där alla ändå konkurrerar med alla andra.

Men det finns en annan minst lika viktig fråga. Jordbruket handlar inte bara om att producera mat. Jordbruk omfattar en tredjedel av all mark och är det viktigaste verktyget för att sköta om vårt hem, planeten Jorden. Samtidigt styrs jordbrukarnas handlingar främst av mängder av små ekonomiska beslut, beslut som inte innefattar rollen som planetskötare.

Många anser att det bästa sättet att styra också den rollen är att använda marknadsmekanismer, dvs betala bönderna för att bevara eller skydda miljön, eller ibland för att inte förstöra den. Jordbrukets påverkan på miljön är både omfattande och mångfacetterad, så det är mycket svårt att förvandla jordbrukets direkta och indirekta miljöpåverkan till tjänster som kan säljas på en marknad. I själva verket förutsätter det en mycket stor byråkrati och omfattande teknokratisk styrning. Redan idag skall tjänstemän räkna träd i hagarna så att de inte är för många för då mister bonden sitt hagmarksstöd. Och frågan också vad det är för någon marknad när det bara finns en köpare – staten?

De miljöersättningar vi har i Sverige idag är inte särskilt träffsäkra och är totalt sett för små för att verkligen påverka lantbrukarnas beslut. (Miljöersättningarna uppgår till cirka 3,5 miljarder om året medan produktvärdet i jordbruksledet är ungefär 50 miljarder.) Om inte ens de rikaste länderna i världen anser sig kunna ersätta jordbruket för sk kollektiva nyttigheter eller för att minska skadorna i tillräcklig omfattning, hur skall de fattiga länderna kunna göra det?

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Publicerad på Naturskyddsföreningens blogg,
Den motvillige planetskötaren

Med örat mot jorden - podden. Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso

Med örat mot jorden - podden. Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso

Thursday 13 September 2012

Svinaktig jordbrukspolitik



En kastreringstång från Namibia

För att kompensera bristande konkurrenskraft orsakad av kravet på att smågrisar skall bedövas vid kastrering (alternativt vaccineras) får svenska grisbönder från 1 september 2012 stöd för bedövning av grisar som skall kastreras.

Kastreringstödet
Bedövnings- och smärtlindringsmedel: Ersättning enligt kvitto.
Sprutor och kanyler: 0,26 kronor per behandlad gris.
Arbete: 4,45 kronor per gris och behandlingstillfälle.
Vaccin: Ersättning enligt kvitto.
Säkerhetssprutan: Ersättning enligt kvitto.
Arbete: 2,90 kronor per gris och behandlingstillfälle.
Självklart kan detaljerna i ett sådant system diskuteras i det oändliga:
” Arbetsersättningen för vaccineringen bedömer vi som låg. Att hålla isär
galtgrisarna och dessutom vistas i en miljö med grisar som väger från 80 kilo
och uppåt och dessutom vaccinera tar längre tid, än den tidsåtgång som
Jordbruksverket presenterat.” säger LRF:s och grisföretagarnas remissvar

Men egentligen bryr jag mig inte om de där detaljerna, de är typiska cykelställsfrågor, dvs sådana där frågor som folk kan diskutera i evigheter, medan de inte lägger någon energi alls på jordbrukspolitiken i stort. Och det är det ju nästan ingen som gör. En anledning är nog att det är svårt, och ännu svårare som EU medlem eftersom 90% av jordbrukspolitiken utformas i Bryssel. Då får vi en politik som består av det smågulliga Matlandet, lag mot den stora varbölden i samhället, djursex, och bidrag för griskastrering.

Det stora problemet är att inga politiska partier och nästan inga intressegrupper vågar ifrågasätta att den heliga marknaden skall vara den i särklass främsta kraft som formar vårt jordbruk. Efter en period av trist jordbruksreglering fram till åttiotalet så har alla prisat marknaden.

Marknaden har misslyckats med att distribuera mat till de fattiga
Problemet är att Marknaden som enda styrmedel för jordbruket har många brister, redan för distributionen av produkter – vi ser ju att en miljard människor är hungriga.

Marknaden saknar mekanismer för att sköta ekosystemen
Jordbruket är en förvaltare av kultur och spelar en stor roll för landsbygden. Jordbruksekosystemen omfattar ungefär hälften av all biologisk produktion på jorden, vilket gör att hur vi sköter jordbrukssystemen i stort är hur vi sköter planeten. Och även den mest entusiastiske marknadsförespråkare tror knappast att marknaden är det bästa sättet att sköta de globala ekosystemen på – och varför skulle den vara det?

Fria marknader gör det mycket svårt för ett lands jordbruk att gå längre Det är svårt för lantbruket i ett land att gå före med högre miljökrav eller krav på djurvälfärd. En rapport, EU Pork Industry on Threshold of Changes, Rabobank industry note 268-2011 från Rabobank säger att kraven på djurvälfärd, miljö och markplanering för svinskötseln inom EU leder till 1,5 Euro högre kostnader per kg slaktad vikt jämför med de viktigaste konkurrentländerna USA och Brasilien. I sin tur hävdar svenska grisbönder att de har högre kostnader än konkurrenterna i Danmark eller Nederländerna på grund av svenska djurskydds- och miljöbestämmelser. Vilket är orsaken till kastreringsstödet ovan.

Nu kan man ju invända att det är precis likadant i industrin – varför skall jordbruket behandlas annorlunda? Men då glömmer man flera förhållanden.
1. Hårda samhällskrav har bidragit till att vi idag har den mest miljöfarliga industrin i fattiga länder
2. Industrin är inte alls lika platsbunden som jordbruket. De flesta industrier har samma teknik i hela världen, mer eller mindre samma typ av ägare, chefer rekryterade från samma internationella elit, nyckelarbetare från en global pool av experter, råvaror från samma länder mm. Det gör att lokala argument från industrin inte har samma bäring som lokala jordbruksförhållanden.
3. Industrin spelar ingen liknande roll som förvaltare av natur som jordbruket.

Det som är jordbrukaren förtjänst blir samhällets kostnader.
Jordbruket orsakar också mycket stora externa kostnader, som man bara undantagsvis betalar för. Som bara ett av många exempel: Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessment orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro, medan lantbrukarnas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattas till mellan 10 och 100 miljarder euro.

Vissa tror att man skall kunna kompensera alla dessa brister med olika typer av miljöavgifter och ersättningar för specificerade tjänster, på så sätt kan man fortsätta att jobba helt inom marknadens ramar. Men resultatet av ett sådant reglerande är att vi introducerar en detaljreglering som får Sovjetunionens jordbruksreglering att framstå som liberal....Se bara hur en enda liten skillnad mellan ländernas förhållanden, kastrering av grisar, ger upphov till ett särskilt stöd, en särskild lag, en särskild förordning och säkert några särskilda kastreringspoliser. Eller se hur våra miljöersättningar i jordbruket fungerar, och de håller en så länge mest på med små saker och inte stora miljöproblem som exempelvis jordbrukets klimatpåverkan eller kväveutsläpp.

Det står därför klart att det behövs andra mekanismer, om inte annat för att ta hand om allt det som marknaden inte sköter på bäst möjliga sätt. Vi vet av erfarenhet att ett statligt reglerat jordbruk har många svagheter. Exemplen från Sovjetunionen och Kina är avskräckande, det svenska jordbruket fram till åttiotalet var också starkt reglerat och utmärkte sig genom låg kvalitet och marknadsmonopol. EU:s jordbruksbyråkrati inger knappast någon entusiasm, inte heller USA:s.

Det är en stor utmaning att hitta modeller för hur livsmedel skall kunna distribueras på ett rättvist och miljömässigt välanpassat sätt samtidigt som jordbruket som vårdare av kultur och ekosystemen spelar en lika stor roll som den att producera mat.

Jag har inte alla svar, men ställer i alla fall frågan. Regeringen duckar helt för frågan, deras enda två jordbrukspolitiska insatser är en allmän strävan till avreglering av EUs jordbrukspolitik (vilket den delade med den tidigare regeringen också) samt det famösa Matlandet, en spottloska i havet. Oppositionen lyser inte heller särskilt starkt.

Läs mer
Arla fortsätter i samma spår - de kan nog inget annat
Jordbruket - vilken industri som helst

PS
Den som har stort intresse i griskastrering kan läsa mer på den här länken, eller på
Aftonbladet, ATL, SvD, Land, Politikerbloggen

Om Matlandet, Regeringen, Vart går pengarna, Det Nya Matlandet - lösgodis?
DS