Wednesday 28 November 2012

Kon är sig inte riktigt lik

Den indiska kon är sig inte riktigt lik. De traditionella indiska koraserna, magra, med ståtliga horn, har korsats med högmjölkande västerländska raser som holstein och jersey. Den indiska mjölkproduktionen ska fördubblas inom tio år. En ekvation som verkar svår.

Det brukar heta att Indien är kontrasternas land och nog är det en kliché som stämmer. Detta är världens största vegetariska nation och också världens största köttexportör och mjölkproducent.  Indien hör till de länder som äter absolut minst kött i världen, runt 3 kg per person. Samtidigt har den över medelklassen fått smak för det västerländska livet och vill äta allt mer kött.
Banas Dairy i delstaten Gujarat är Asiens största mejeri. Nu bygger man ut för att kunna ta emot den förväntade ökade mjölkfloden. Foto: Mats Olofsson
Banas Dairy i delstaten Gujarat är Asiens största mejeri. Nu bygger man ut för att kunna ta emot den förväntade ökade mjölkfloden. Foto: Mats Olofsson

Men mjölk har länge varit viktigt i Indien. Inget chai utan mjölk, ingen måltid utan yoghurt, ost eller lassi. Och i takt med att indiernas ekonomiska välstånd växer, ökar också suget efter mer mjölk och mejeriprodukter. Och för att inte denna marknadskaka helt ska ätas upp av utländska mejeriföretag, har den indiska mejerikooperationen satt målet att mjölkproduktionen ska öka.
Indien är redan världens största mjölkproducent och nu gasar man för fullt för att dubbla sin mjölkproduktion. Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen

Och det är där som korna kommer in i bilden. Den indiska kon betraktas som helig enligt hinduismen och det är förbjudet att döda en ko och äta hennes kött. Även i flera delstater säger den världsliga lagen det samma. Som så ofta bakom olika tabun finns det en praktisk orsak och i det här fallet handlar det om en tidig insikt om att Indien skulle gå mot en miljökatastrof om indierna också tillåts att äta upp sina kor. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mark och tillräckligt med resurser för att ha en köttproduktion i nivå med exempelvis vår.

Mer resurssmart att i stället låta kon leva tills hon dör själv och i stället utnyttja de gåvor som hon ger under sitt liv. Den indiska kon har därför haft en mångsidig uppgift. Förutom mjölk ger hon också gödsel som inte bara används för att gödsla jorden, utan också främst som bränsle och byggmaterial. Hennes tjurkalvar blir oxar som kan plöja jordarna för många av de småbönder som inte har råd att köpa traktor.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sunday 25 November 2012

Storkvänligt ris i Japan


Masaaki Nakaoku, chef för storkcentret i Toyooka

 De seglar majestätiskt över våra huvuden de vita storkarna. Grupper av skolelever, bussar med pensionärer blandas med fågelskådare med enorma teleobjektiv runt storkcentret. Japanska konsumenter betalar 70 kronor kilot för ris som bidrar till att rädda den orientaliska storken.

I samband med andra världskriget höggs mycket skog i Japan, däribland de flesta stora tallar, vilka bar upp den orientaliska storkens bon. Sen kom DDT-besprutning och förstörde mycket av födan. Som spiken i kistan ledde kvicksilverbetning av utsäde till att färre och färre ungar kläcktes. Den sista vilda storken dog 1971. Sovjetunionen donerade 6 storkar till Japan 1989 och de lyckades föröka sig väl i fångenskap. Så väl att det nu flyger 64 storkar i naturen och 94 till finns i träningsläger för att släppas ut.

- Lika viktigt som att föda upp och träna unga storkar är det att restaurera den miljö de behöver för att överleva och bygga bon, säger Masaaki Nakaoku, chef för storkcentret i Toyooka, två timmars tågresa norr om Kyoto.
Det är där det storkvänliga riset kommer in. Storkarnas föda kommer främst från våtmarker och risfält. Förr var risodlingarna en levande miljö, full av grodor, fiskar, ål och stork, men kemikaliseringen av jordbruket har skapat en miljö som inte producerar den mångfald av mat som storkarna behöver. För att kunna återintroducera den utdöda storken behövde en ny livsmiljö byggas upp. Inom storkarnas ”hemland” finns 3000 hektar risfält, av dem odlas nu 250 hektar med storkvänliga odlingsmetoder.
Det strokvänliga riset

Det innebär att man minskar kraftigt på kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, förändrar bevattningskanalerna så att de är en bättre livsmiljö för grodor och fisk och låter risfälten översvämmas längre tid. Några av bönderna har lagt om till helt ekologiska metoder. Bönderna får utbildning men inga bidrag för sina insatser. Däremot så har prefekturen (länet) utvecklat ett märke för storkvänliga produkter och hjälper till med marknadsföringen av dem. Bönderna får cirka 60% bättre betalt och de som är ekologiska hela 100% mer.

Fyrahundratusen personer om året besöker storkcentret. Och det är inte bara turister, skolklasser och stork som trivs, många andra fåglar har ökat i antal och fler och fler flyttfåglar stannar till i området. Vi ser många av de vilda storkarna, två meter mellan vingspetsarna, när de flyger in till de i fångenskap, för att sno av deras mat, dumma är de inte. Sagan om den vita storkens återkomst är en framgångssaga. Det har krävt 40 års arbete, och mycket återstår ännu att göra. Det visar att det går om man kan. Men det visar också vilka enorma resurser vi måste avsätta för att reparera de skador vi orsakar genom tanklös användning av ny teknik. 

Först publicerat i Ekolådans veckobrev. 


 

 



Friday 23 November 2012

Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?

I butiken ser jag att Arlas ekomjölk nu är klimatkompenserad. Redan tidigare var deras Yoggi yalla det. Vid vårt besök i Mato Grosso nyligen stötte vi på bönder vilka huggit ned all skog och skulle kompensera det genom att köpa annan skog som de skulle låta stå - för Brasiliens lagstiftning kräver nu att åttio procent av marken skall vara skog när man tar up ny åkermark. Vi träffade också Luis och Maria som driver agro-forestry i Amazonas. De skulle få ersättning från Brasiliens oljebolag för sina skogsplanteringar.

Tanken att vi kan kompenserar förstörelse av naturen genom att köpa en kompenserande tjänst har spridit sig till alla möjliga områden. I USA finns gott om art-banker, där man om man skall exploatera ett område där en viss utrotningshotad art finns, kan köpa sig den rätten genom att investera ett specificerat belopp i art-banken, som sedan lägger ut jobbet på att ordna det på någon annan. Ungefär som om vi i den stora skalan skulle utrota vargen (igen) och betala finnarna för att ha 200 vargar. Där finns också wetland-banking, dvs om du förstör ett kärr på ett ställe skall du skapa ett nytt någon annan stans.

Men det är på klimatområdet som det här tänkandet har nått nya, oanade höjder, och där det också nått konsumenterna. Jag kan klimatkompensera när jag flyger, när jag tankar, när jag köper mat eller kläder.

Å ena sidan är det nog bra att plantera träd. Men någon dag vore det intressant att räkna ut hur många träd som behöver planeras för att kompensera alla våra utsläpp. Varför skall vi plantera träd i andra länder i stället för att plantera träd hos oss. Och varför blir vi upprörda när fattiga människor får upplåta sin mark för köttproduktion eller bio-bränsleproduktion, men inte om samma mark används för trädplanteringar? I alla fallen betyder det att vi tar deras mark i anspråk för vår konsumtion. Och med trädplanteringar för klimatkompensation så sätter de sig också i skuld till oss - de måste behålla skogen, eftersom de redan har fått betalt för marken. Om de hugger ned den, så kommer vi driva in deras pengar och kanske de till slut får gå från gård och grund. Klimatkompensation över gränser, i en kommersiell marknad med mycket stora skillnader i makt och ekonomisk styrka verkar snarast som en form av ekologisk kolonialism.

Läs mer:
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Ecosystems: Invaluable and worthless
Carbon Markets - a corporate Trojan Horse?
carbon projects drives land grabbing and GMOs?
Och i boken Trädgården Jorden

(I de medeltida avlatsbreven meddelas på vissa villkor eftergift av syndastraffen i detta livet och i skärselden åt den som har ångrat och biktat sina synder samt pålagts bot därför.)

Usprungligen skrivet 26 Augusti 2012.
Uppdaterat 23 november: Ekot har denna morgon ett reportage om klimatkompensation,
Läs gärna kommentarerna också. Jag hävdar inte att Klimatkompensation är FEL, men att det finns anledning att ifrågasätta det från en rad perspektiv:
1) Det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas.
2) Varför minskar inte vi våra utsläpp i stället?
3) Vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. Varför klimatkompenserar vi inte i Sverige i stället. Vi kan ju tex betala svenska bönder att ta mulljordarna ur produktion.
4) De som säljer klimatkompensationen till oss sätter sig i skuld till oss. Det visar ju Eko-reportaget rätt väl.


Mer i media:
Kaliber

Thursday 22 November 2012

Vad är produktivitet i jordbruket

Källa: Jan Jansén, Hur hållbara var några olika historiska odlingssystem



I den förträffliga boken "Bruka, Odla, Hävda - Odlingssystem och uthålligt Jordbruk under 400 år finns en artikel av Jan Jansén, "Hur hållbara var några olika historiska odlingssystem".
Viksta socken i Uppland valdes som ett lagom stort och representativt studieobjekt, och offentlig statistik användes för att ge perspektiv på utvecklingen där.  Från 1927 till 1981 fördubblades den totala jordbruksproduktionen i Viksta socken. Under samma tid minskade antalet sysselsatta i jordbruket med två tredjedelar och produktionen per arbetstimme steg sju gånger.

Men produktionen per enhet tillförd energi utifrån var 1981 endast 15 procent av vad den var 1927, eftersom mängden energi i olika insatsmedel hade trettonfaldigats. Den totala energiåtgången för jordbrukets fältarbeten ändrades dock mycket lite, fast drivmedlet byttes från lokal bioenergi i hö och havre till fossil olja.(Läs mer om Janséns forsking).

Det belyser rätt väl hur relativ vårt begrepp om "produktivitet" är. Där vi verkligen har varit MYCKET framgångsrika är att öka produktiviteten per arbetare. Men det har ofta skett med betydande insatser av externa resurser - samt utnyttjandet av miljön som soptipp eller avlopp.  Produktiviteten per insatt enhet energi har minskat kraftigt från 1927. Med ökade energipriser kommer självklart det hela förändras igen.
Det är också intressant att jämföra diagramet ovan med skillnaden mellan jordbruket i u-länder och i-länder. Många småbönder bedriver idag ett jordbruk som är mindre energintensivt och med lägre arbetsproduktivitet än situationen i Sverige 1927. Det uttrycks enklast i form av hur mycket värde som skapas per arbetare.


  Agricultural labour productivity, dollar per man-year
1990-1992
2001-2003
Agriculture as share of GDP
Low income countries
315
363
20%
Middle income countries
530
708
9%
High income countries
14,997
24,438
2%
France
22,234
39,220
2%
United Kingdom
22,506
25,876
1%
USA
20,797
36,216
1%
Brazil
1,507
2,790
5%
India
332
381
4%
China
254
368
12%
Malawi
72
130
36%
Source: World Bank 2007

Andra blogginlägg
Jordbruket - vilken industri som helst
Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika
var skall vi jobba?
Saga från Sandlådan
Taking care of the garden
Energy and agriculture
Why oil price and grain price follow each other





Saturday 17 November 2012

Boksläpp!!

Välkommen till en heldagskonferens för att diskutera hur världens växande befolkning ska kunna försörjas utan att ta kål på planeten.
Går det verkligen att producera mat till alla utan att jorden förstörs? Vi blir allt fler människor på planeten. Många hungrar och andra är överviktiga. Jordar utarmas och eroderar. Det är brist på vatten. Haven är övergödda och utfiskade. Arter försvinner och ekosystemtjänster raseras. Allt detta är bilder vi matas med och som speglar hur illa det står till med vårt klot. I det läget är det lätt att ge upp. Och tänka att den enda utvägen är att köra på i de gamla, vanliga hjulspåren som faktiskt gett skördeökningar och lyckats försörja fler under de senaste 50 åren. Lite miljöförstöring får man väl tåla för att få mat på bordet. Eller? 
Nej, knappast. Ekosystemen sätter ramarna för hur det nya jordbruket måste utvecklas. Redan idag finns både forskning och praktiska exempel att lära av. Det nya lantbruket måste utgå från platsens resurser. Det vet vi från svenska erfarenheter. Och i utvecklingsländer har småbönder i Tanzania och Uganda omsatt detta i praktiken och har både lyckats försörja fler och minska miljöbelastningen. Vad kan vi lära av detta? Hur går man vidare? Vad betyder detta för svenskt lantbruk, som har det allt tuffare? Vilken politik behöver vi?

Utöver lanseringen av Naturskyddsföreningens bok ”Jorden vi äter” kommer många viktiga frågor att diskuteras denna dag. I programmet finns representanter från bland annat OECD och TOAM i Tanzania som beskriver det globala jordbrukets utmaningar och presenterar ”Africa’s way forward”. Eftersom ”business as usual” inte längre är möjligt kommer professor Erik Steen Jensen vid Sveriges Lantbruksuniversitet att beskriva olika jordbrukssystem i relation till hållbarhet. Slutligt program kommer att skickas till alla anmälda.

Anmäl dig här




Friday 16 November 2012

Rysaren: Klimatet, oljan eller något annat?



Det verkar bli en rysare. Många har ”hoppats på” att brist på fossila bränslen i sig skulle kunna leda till en global korrigeringen av utsläppen av växthusgaserna. Men ny teknik som fracking verkar komma dessa förhoppningar på skam, enligt IEA:s senaste Global Energy Outlook. Vi kan bara använda en tredjedel av de uppskattade tillgångarna av fossila bränslen om vi skall klara klimatmålen. Är det först när klimatet har ändrats radikalt som vi kommer vidta, eller tvingas vidta åtgärder?  
Oljepump i Illinois

Rapporten från IEA har mest uppmärksammats för att den spår att USA kommer förvandlas från importör av olja till stor exportör av både gas och olja, mest pga av exploatering av så kallade okonventionella källor. Det finns dock många som tvivlar på det, t.ex. Kjell Aleklett (se också på slutet om energibubblor).

Det är annat i rapporten som förtjänar större uppmärksamhet. Tillväxten i förnyelsebar energi är mycket kraftig men samtidigt har det smutsiga kolet stått för nästan hälften av tillväxten på energimarknaden, dvs även med en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi så ökar energikonsumtionen ännu snabbare, och det är fortfarande fossil energi som styr.

Naturgasanvändningen kommer att öka i alla scenario som IEA målar upp för framtiden och efterfrågan på olja kommer att fortsätta öka, fast blygsamt. Transportsektorn använder hälften av all olja i världen och den fortsätter att öka för att antalet bilar ökar i betydligt snabbare takt än effektiviseringen av dem. Och framför allt så ökar användningen av diesel för alla lastbilar som används för den ständigt ökande handeln.

Samtidigt som rapporten slår fast att tillgången på fossil energi ökar kraftigt så säger man att för att klara klimatets 2-gradersmålet får bara en tredjedel av de kända reserverna faktiskt utvinnas. Rapporten bäddar också för att överge 2-gradersmålet som orealistiskt genom att säga att om inte utsläppen kan minskas innan 2017, så kommer alla tillåtna utsläpp redan vara inlåsta i existerande energiinfrastruktur.

Detta visar faran av att så mycket av målen för klimatet har formulerats långsiktigt i stället för omedelbart. Som Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar, skriver i rapporten Klimatförändringar bortom farlighetens gräns:
“Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är be­kvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv.”

Det påminner väldigt starkt om det svenska beslutet att avveckla kärnkraften. Genom att skjuta upp anpassningen långt i framtiden så slapp man ta nödvändiga beslut. Jag tror ingen idag kan tveka om att vi lätt skulle ha kunnat avveckla kärnkraften om vi hade satsat tillräckliga resurser för trettio år sedan.

I praktiken finns det inget ”utsläppsutrymme” alls kvar för de rika länderna om vi skall tillåta den fattigare delen av världens befolkning att ha ökad material välfärd – vilket faktiskt så gott som alltid kräver resurser som leder till utsläpp. Långsiktigt spelar det enorm stor roll hur länder som Kina och Indien utvecklar sig, men kortsiktigt är det faktiskt de rika länderna, och de rika människorna i de rika länderna som både orsakat växthusgasutsläppen och har ansvaret för att ta omedelbara åtgärder.

Men det saknas helt både politiskt mod och insikt om det. Åsa Romson och Helena Leander skriver i Svd
“Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s klimatmål 150 år för sent... De svenska utsläppen styrs i första hand inte av politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur så sjunker utsläppen. “
Supermiljöbloggen rapporerar:
Sverige skrev under Kyotoprotokollet och åtog sig att minska sina klimatutsläpp. I år släppte Naturvårdsverket ut en rapport som visar att vi 2011 minskade våra klimatutsläpp, 2010 ökade Sveriges klimatutsläpp med med nästan 11 procent. Vad de inte valde att visa för 2011 års beräkning var att Sveriges totala utsläpp faktiskt ökat även under 2011, om man räknar med de utsläpp som vår livsstil och konsumenter leder till. Räknar man med dessa utsläpp så är Sveriges totala utsläpp mer än dubbelt så stora. Allt detta går det att läsa om i en nyligen publicerad rapport som Naturvårdsverket givit ut, en rapport regeringen valt att inte prata like mycket om.


Tron på marknadsstyrmedel är fortfarande stor. Visst kan marknadsmekanismer bidra till att hantera begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte alls väl ägnade för att ta sig an den övergripande utmaningen.

Det blir nog en rysare att se vilken faktor som kommer knäcka tillväxtekonomin. Eftersom klimateffekterna är långsiktiga så får de inte alls samma omedelbara effekter som t.ex. energibrist, brist på mat, eller vattenbrist. IAE rapporten pekar till exempel på ökat vattenbehov i energisektorn. Exempel på det är den ”fracking” som används vid utvinning av skiffergas (SvD), vatten som behövs för uranbrytning (Namibia använder tex saltvatten som avsaltats med kolkraft för sin uranbrytning) och vatten som används för koncentrerad solenergi (se tex denna rapport om problemen med kylvatten för CSP i USA).

Jag lutar nog åt att en kombination av flera olika faktorer både ”externa” och ”interna” är det som kommer leda till en förändring. De externa faktorerna, främst ökade kostnader för energi och andra resurser, kommer i sin tur skapa interna kriser. På samma sätt som tillgången på billig energi har varit en viktig drivkraft för hela ekonomin så kommer ökade energipriser leda till negativa loopar.

När det går åt mycket hjälpenergi för att få fram nya energikällor, vilka i sin tur har dålig energieffektivitet (EROEI) misstänker jag (men är för lat för att räkna på det) att det uppstår kumulativa energikostnader som snabbt kan göra produktionen helt olönsam, både ekonomiskt och energimässigt. Det skulle samtidigt orsaka massiva ekonomiska kriser, eftersom en global recession skulle orsaka att en rad finansiella bubblor spricker. Mycket talar för att den nuvarande expansionen av olje- och gasproduktion i USA är en bubbla som drivs av subventioner och spekulation (se t.ex. Post Carbon Institute och Gail Tverberg).

Slutligen så kan det ju tänkas att vi får en massiv våg av ”frivillig enkelhet”. Jag tror att sådant är nödvändigt – men knappast tillräckligt för att styra oss mot ett hållbart samhälle. Men vi skall heller inte underskatta hur snabb effekt det kan ha om människor tappar tron på de ledande föreställningarna. Huslånebubblor, eurokris, arbetslöshet och utbildningsbubblor (ökade låneskulder med minskad nytta) bidrar alla till att underminera människors förtroende för det rådande systemet.  

Läs också: Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
och 
Det är okej att känna uppgivenhet

Se ett föredrag av Kevin Andersson
 

uppdaterat 27 November

 

Saturday 10 November 2012

400 kronor metern för ett dike

– Jag fick 400 kronor per meter dike, det blev nästan 300 000. Tänk om alla bönder satte i system att begära det här, der skulle ju bli miljardbelopp i Sverige! säger Åke Kolsbo i Mjölby rapporterar ATL.

Bakgrunden är att Åkes diken är biotopskyddade. Lustigt nog är många av det mest bevaransvärda naturtyperna i Sverige idag mänskliga skapelser. De där dikena är antagligen bara något hundratal år gamla, då någon tidigare kollega till Åke, eller dennes anställda grävde diken för hand med stora ansträngningar. Dikena behövdes ju för att avvattna marken på många ställen i Sverige.

Nu vill Åke, som för övrigt är KRAV-odlare (och som därför förväntas ta extra stor hänsyn till miljön enligt KRAVs regel 2.17), lägga igen dikena för att de försvårar arbetet på åkern. I takt med att gårdarna blir större och maskinparken större så blir det jobbigare och jobbigare att ha olika hinder för maskinerna. Jag har varit bonde själv och förstår precis hur det är....
Hur gärna vi vill bevara den gamla eken kommer den ju förr eller senare falla (från Kungshamn Morga utanför Uppsala)
Problemet är ju bara att det dike som förfädrerna grävde nu blivit en viktig sk. "biotop" där växter och djur som vi värderar högt har sin bostad eller finner sin föda. Jag minns själv från vår gård att biotopsinventeringen visade att den ständigt sladdade, översvämmade och sönderkörda åkervägen var den mest värdefulla biotopen - och den som vi misshandlade så! 

Jag vet inte hur breda dikena är, och heller inte hur hög ersättningen är jämfört med ersättningen för t.ex. en väg. Men om området som är skyddat är cirka 10 meter brett, så är ju ersättningen rätt rejält över markpriset. Liknande ersättning kan man begära för att inte såga ned en allé eller ta bort en stenmur. Men om man tar bort dem olovandes kan man i stället få betala en hiskelig massa pengar i böter, vilket rapporteras av Ölandsbladet:
Det visade sig att 157 meter stenmur var borta, liksom ett röse och ett dike. Länsstyrelsen beordrade då lantbrukaren att återställa det han tagit bort, annars skulle ett vite om 850 000 kronor föreläggas honom.
Jag tänker osökt på Daniel Wolf och andra bönder i Brasilien som måste bevara mellan 50 procent och 80 procent av sin mark - utan ersättning (läs mer påDen motvillige planetskötaren). Det är kanske inte alltid så att svenska bönder är särskilt "drabbade" av statliga miljökrav.


Utöver den diskussionen finns det skäl att fråga sig hur långt och hur mycket vi skall anstränga oss för att bevara sådant som vi skapat själva, som gammal kultur, gammalt språk, öppna diken, ängsmarker osv. Jag har inget självklart svar på den frågan. Det finns nog ingen absolut sanning, utan det är en rad överväganden.

Det är inte heller självklart precis vilken epoks natur som är den mest värdefulla. Odling är ju bara en parantes i vår naturhistoria.