Monday 24 November 2014

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?


"I stället för tillväxtkritik bör framtidens ­diskussion handla mer om resurser, konsumtion och cirkulära affärsmodeller", skriver Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt i en artikel på DN Debatt. Jag har själv många gånger hävdat att kritik av tillväxt i sig kanske inte är det mest väsentliga (läs tex
tillväxt, symptom eller PROBLEMET), så i det avseendet har Tovatt en poäng.

Artikeln innehåller dock några allvarligare misstag som att påståendet att Sverige är ett exempel på att det går bra att bryta kopplingen mellan tillväxt och utsläpp. Eftersom vi har utlokaliserat stora delar av vår industri och jordbruk till andra länder så kan man inte dra några omfattande slutsatser för utsläppen inom vårt lands gränser - Sveriges ekologiska fotavtryck är mycket större.

Mindre uppenbart fel, men likväl precis lika fel, är tanken att en cirkulär ekonomi skulle kunna medge en fortsatt konsumtion och ekonomisk tillväxt, utan att fresta på naturens gränser. Lovatt skriver:" Med en cirkulär ekonomi kan tillväxten fortsätta, trots att de resurser vi har är ändliga". En cirkulär ekonomi (vilken ännu är rätt vagt definierad) är sannerligen en god idé, och kan minska vår belastning på resurser. Men den kan inte samtidigt göra det och leda till ekonomisk tillväxt. Låt mig förklara.

Jag skriver böcker. Dessa böcker kan tryckas och säljas till läsare. De orsakar då en massa ekonomiska aktiviteter och förbrukning av resurser. Dels i själva bokproduktionen och distributionen, men också genom att den som köper boken måste tjäna minst det dubbla beloppet (boken köps av skattade pengar). Dvs den personen måste arbeta för att kunna konsumera. På samma sätt så kommer jag kunna konsumera de pengar jag tjänar (det är nu inte särskilt mycket jag tjänar på böckerna utan bara ett exempel!). På så sätt driver mina böcker den ekonomiska tillväxten. Om nu tusen personer lånar mina böcker på bibioteket, så har de - nästan - lika stor nytta av dem som de som har köpt dem, och det behöver bara produceras kanske hundra böcker i stället för tusen. Så vi har ett utmärkt exempel på "cirkulär ekonomi" och grön ekonomi. Men, och det är ett viktigt men, den skapar inte alls samma ekonomiska tillväxt, tvärtom. Jag tjänar mindre pengar, läsarna behöver inte arbeta mer och själva produktionen behöver mindre resurser. På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra exemplen på "cirkulär ekonomi". De är mycket bra och skall uppmuntras, de skapar välstånd - men inte ekonomisk tillväxt.

Trots allt prat om cirkulär ekonomi och delande ekonomi har den allmänna trenden varit den motsatta. Fler och fler aktiviteter har förts in i den monetära ekonomin och på så sätt skapat tillväxt. Som bekant leder det inte till någon som helst tillväxt när vi passar varandras barn, eller sköter en sjuk anhörig. Men när det sköts av privata företag är det tillväxt.

Tovatt är sannerligen inte ensam i hopblandingen av utveckling och ekonomisk tillväxt. Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet ondgör sig över tillväxtmotståndet och kallar det för människofientligt. Han lyckas på något sätt få det till att den ekonomiska tillväxten sedan 1980 talet har varit huvudorsaken till att barnadödligheten har minskat. Det finns inte tillstymmelse till bevis för det. Men Gudmundson har, som så många andra, blandat ihop ekonomisk tillväxt och utveckling.

Det samma gäller de som hävdar att vi kan ha fortsatt ekonomisk tillväxt utan att tära på resurserna genom en effektivare produktion. De har inte förstått att ekonomisk tillväxt är ett mått på förbrukningen av resurser, och minskar vi insatserna av arbete eller råvaror i en produktion så skapar vi ingen tillväxt i den produktionen, utan tvärtom. Jordbruket har tex rationaliserats enormt under de senaste femtio åren, men det har inte betytt att jordbrukets bidrag till BNP har ökat utan tvärtom (det är en annan diskussion att de personer och resurser som frigjorts i sådana branscher ofta skapar ekonomisk tillväxt någon annanstans - men de förbrukar också resurser i de nya sysselsättningarna). 

Nätverket Steg 3 (där jag är med) försöker styra debatten mot att vi skall diskutera en tillväxtoberoende utveckling. Det svarar också Tovatt i dagens DN.
Jag skrev lite mer på det temat  häromdagen, Hur bryta tillväxtberoendet?
Miljöpartiets tankesmedja Cogito delar inte Tovatts syn. "Det finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser." skriver Mikael Malmaeus häromdagen.

Ser för övrigt att bloggrannen Osunt skrivit ett inlägg med snarlik titel:

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Läs också;

Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

PS: Christer Sanne skriver i en epost till mig att jag kanske skulle använt "välfärd" istället för västånd i rubriken. Att välstånd är att likställa med BNP medan välfärd är det som vi söker uppnå. Så kan man givetvis se det. Jag passar på frågan.
 

Wednesday 12 November 2014

Hur bryta tillväxtberoendet?


Under sjuttiotalet fanns det relativt starka röster som kopplade ihop miljöförstöring och den ekonomiska tillväxten. Känd är till exempel Romklubbens rapport TillväxtensGränser från 1972 (precis som Malthus bok om befolkningsfrågan antagligen en bok som få faktiskt har läst). Kopplingen mellan industrier och bilar-symboler för ekonomisk tillväxt-och utsläpp verkade tydlig. I början var industri och politiskt etablissemang okänsliga för denna kritik. Men kostnaderna för miljöförstöringen blev tydlig och folk ville kunna bada i sjön och andas luften utan rädsla. Detta ledde till att man sökte tekniska lösningar på föroreningar och genom förbättrad effektivitet eller genom införande av helt ny teknik minska användning av resurser. Delvis fungerade det; sjöar blev klarare och även om stadsluften lämnar en hel del att önska så har den inte försämrats i samma takt som bilarna ökat till antal. Och bilen drar mycket mindre bränsle än tidigare.

Men nu står vi där igen. Den biologiska mångfalden i världen är hotad eftersom vi tar mer och mer resurser i anspråk. Giftiga luftföroreningar har tagits bort med partikelfilter och katalysatorer men den ogiftiga koldioxiden seglar upp som det största hotet mot vår civilisation. Användningen av det likaledes harmlösa kvävet i konstgödsel riskerar att kväva skogar och hav. Oljan har inte tagit slut, men den har blivit dyr, och kraftigt ökade resurser får användas för att utvinna den, resurser som tas från annan ekonomisk aktivitet.

Den effektivisering som har genomförts har oftast inte lett till absolut minskning av utsläpp eller resursanvändning, för i och med effektivisering har också kostnader minskat, och konsumtionen ökat igen – det kallas ofta rekyleffekten. När bensinen räcker längre kör vi längre enkelt uttryckt.

Utöver det så har vi utlokaliserat stora delar av vår miljöpåverkan till andra länder. Att vår gris- och kycklingproduktion är byggd på soja från Brasilien, att större delen av våra konsumentprodukter kommer från rykande industrier i Kina syns inte i våra miljöräkenskaper. Om vi flyttar utsläpp till andra länder bokförs det som framsteg, istället för kolonisering av andras livsmiljö.

I den mycket läsvärda rapporten Grön ekonomi från Naturskyddsföreningen diskuterar Anton och Simon Grenholm frågan om vi kan nå en uthållig ekonomi genom det som kallas ”grön tillväxt”. De konstaterar att den gröna tillväxten ”är en orimlig tanke”, beroende på denämnda rekyleffekterna och de andra krafterna som driver ekonomisk tillväxt. Effektiviseringar är självfallet bättre än inga effektiviseringar, och grön konsumtion är bättre än smutsig konsumtion. Men utan att vi förändrar det system de sker i kommer de inte leda till generella miljöförbättringar eller minskat resursuttag.

Utöver effektivisering så behöver vi aktivt skydda naturen men också minska samhällets tillväxtberoende enligt Grenholms. Det är resonemangen om det sista som är rapportens stora förtjänst. Bland åtgärder som nämns finns cirkulär ekonomi, nya företagsmodeller där samhällsnytta är drivkraft och inte vinst, att vi skall växla in ökad produktivitet i minskad arbetstid (mer fritid) reglerad kreditgivning och lokal ekonomi. Samtidigt väjer de inte för svagheter i de föreslagna åtgärderna: cirkulär ekonomi är bra men har den inte samma rekyleffekter som effektivisering? Kommer folk vara motiverade att driva företag utan vinst och hur kommer vi kunna upprätthålla och finansiera välfärden om folk skall jobba mindre, då behöver ju ännu fler jobba i välfärdssektorerna? De efterlyser också systemförändring av större mått, men de hoppas inte på något plötsligt paradigmskifte, utan förordar åtgärder där det ”redan idag är möjligt att få till stånd diskussioner med de politiska partierna”.

Rapporten kunde ha vunnit på att ännu bättre förklara mekanismerna för hur den ökade produktiviteten och konkurrens driver tillväxten. I debatten förklaras oftast tillväxten med att det är konsumtionen som driver den ökade produktionen. Men det är snarast tvärtom, att den ökade produktiviteten driver konsumtionen. Och den ökande produktiviteten drivs av konkurrens och globala marknader.

Läs gärna inlägget: Profit, konkurrensen och maskinen driver tillväxten