Sunday, 8 January 2017

Vem tjänar på proteinskiftet?



Råvarukostnaden för en liter mjölkmjölk är tio gånger högre än för havredrycksmjölken, men havredrycken kostar mer i affären. Det finns en industri som tjänar bra på det så kallade proteinskiftet, medan bönderna och konsumenterna får en mindre del av kakan.



En jämförelse från Testfakta mellan mjölk, havremjölk och sojamjölk har givits den olyckliga titeln ”Sämre näringsinnehåll i ekologisk växtmjölk”. Den oinvigde kan dra slutsatsen att det skulle ha något att göra med den ekologiska produktionen.  Men orsaken till testresultaten är att ekologisk mjölk inte ”berikas” på grund av den mer negativa inställningen till tillsatser. Om det finns några skillnader i näringsinehåll mellan icke-berikade ekologisk och icke-ekologisk ”växtmjölk”* har man inte mätt i denna undersökning, och mig veterligen inte i någon annan undersökning. Däremot finns det en tendens till att ekologiska produkter innehåller mer nyttigheter (som omega 3) och mindre onyttigheter (som kemiska bekämpningsmedel). Läs en bra sammanställning av EPOK här. 

Något som intresserade mig mer var priserna. Alla de testade växtmjölksprodukterna var avsevärt mycket dyrare per liter än ekologisk mellanmjölk, och om man räknar per gram protein var skillnaden ännu mycket större. Den ekologiska mellanmjölken kostade cirka 35 öre per gram protein, medan proteinet i Go Greens havredryck kostade hela 2,70 kr per gram. Proteinkostnaderna för sojadryck var, inte förvånande, betydligt lägre än för havredryck. 

Men varför är växtmjölken dyrare? Vi får ju hela tiden höra att det är mer effektivt med vegetabiliska proteiner än med animaliska, att det går åt så mycket resurser för prodution av mjölk, medan det är smart på alla sätt med havremjölk och sojamjölk. Om det är sant borde rimligtvis växtmjölken vara avsevärt mycket billigare än komjölken, eller? 

Marknaden för dessa växtdrycker är nu så stor att man borde kunna skriva av liten omsättning och dyr distribution som orsak till varför de är dyrare.

Hur är det med råvarorna då? Det går åt cirka 125 g sojabönor för att tillverka en liter sojamjölk (du kan göra det själv också). Sojabönor kostar i partiledet (handlarn efter bonden) sisådär 3,50 kr per kg (genomsnitt de senaste tio åren) vilket betyder att råvarukostnaden för sojamjölken (förutom tillsatserna) är mindre än femtio öre (43 öre).  Det går åt cirka 200 gram havre för att tillverka 1 liter havredryck (Källa: Miljöpåverkan från mjölk och havredryck, Elin Röös, Mikaela Patel och Johanna Spångberg). Havre kostar i parti cirka 1,20 kr kg vilket betyder att råvarukostnaden för en liter havremjölk till och med är mindre än den sojamjölk, ungefär 25 öre.** 

Råvaror för mellan tjugofem och femtio öre lyckas man sälja för mellan 13 och 25 kronor i butiken. Det är inte illa pinkat! Det är klart att staten och affärsleden tar en hel del av detta, men industrin går säkert inte lottlös. Om man jämför med mjölk igen så får bönderna cirka tre kronor för mjölken, dvs råvarukostnaderna för en liter mjölkmjölk är tio gånger högre än för 1 liter havredrycksmjölk. I det perspektivet är det lite lustigt hur ett företag som Arla får så mycket skäll*** medan företag som Oatly framstår som de som gör något gott. 

Hur är det då med ”köttersättningsprodukter”? Oumph Kebab kostar 189 kr kg på den näthandel jag kollar medan Guldfågeln kycklingkebab kostar 74 kronor per kg och ekologisk nötfärs säljs för 123 kr kilot. Anamma vegofärs (sojaprotein, rapsolja, lök, äppelextrakt, salt, naturlig arom, kryddor) säljs dock för endast 73 kronor, dvs samma pris som kycklingfärs medan Quornfärsen säljs för 127 kronor. 

Astrid och Apornas Jeezly som marknadsförs som ett ”veganskt sojafritt ostalternativ” kostar 170 kr kg, mer än de flesta ostar. Ingrediensförteckningen visar att råvarorna knappt kostar något: ”vatten, kokosolja (23%), stärkelse, modifierad stärkelse, havssalt, emulgeringsmedel: (natriumpolyfosfat, natriumcitrat), veganska smakämnen, konserveringsmedel: (sorbinsyra) och färg: (betakaroten).” Inte nog med det, den innehåller 0 (NOLL!) procent protein. Kan man verkligen kalla en hopgeggad matolja utan en gnutta protein för ”ostalternativ”? 




* Man kan ifrågasätta om det är rimligt att kalla sådana drycker för ”mjölk”-

** Om man inte vill göda livsmedelsindustrin kan man alltid göra havremjölken själv, läs här.

*** Jag tycker att det finns goda skäl att kritisera Arlas affärsinriktning, däremot kan man knappast kritisera dem för att de har en för hög marginal.


8 comments :

Jan Wiklund said...

Det är kanske så att bönderna är för dåliga på branding? Varför gör inte mjölkbönderna som vinodlarna och hittar på en massa utflipprade egenskaper som sägs höra ihop med vissa mjölkregioner för att inte säga individuella gårdar? Man kan gärna sälja i flaskor också, individuellt utformade och smakfullt designade. Då skulle det nog gå att sälja mjölk för 100 kr litern.

Eller mer seriöst kanske: bönderna är för dåligt organiserade. De "tar" priset som det heter på ekonomspråk, de "sätter" det inte. De skulle behöva monopolisera sig mer, det lönar sig aldrig att sälja under perfekt konkurrens.

Gunnar Rundgren said...

Jo så är det väl. Kom just från en gård som säljer sin egen mjölk för trettio kronor litern.

Anonymous said...

Prisskillnaden beror till största delen på att komjölksproduktion subventioneras kraftigt. De svenska mjölkproducenterna får ungefär 7 miljarder per år i direkta stöd från oss skattebetalare. Det mesta via EU, men också direkt från staten.

Gunnar Rundgren said...

All jordbruksproduktion får kraftiga stöd från EU, både havre och odling av foder till kor, däremot är de direkta bidragen till djuren mycket små i sammanhanget...7 Miljarder i stöd till de svenska mjölkproducenterna är helt fel. Havre får samma stöd oavsett om det används till hästar, havregryn, havremjölk eller till kor (vilka oftare äter gräs och korn).
Prisskillnaden på produkterna i min jämförelse har inget med det att göra, utan det är industrins marginaler och kostnader som skiljer dem åt.

Kajsa Ullvén said...

Har du sett den här artikeln som ger en bra beskrivning av vilken industriell produkt dessa drycker är? Hela kemilådan plockas fram för att göra produkterna smakliga. Och ändå(?) lyckas de inte komma i närheten av komjölkens näringsinnehåll:
http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/10408398.2012.761950

Gunnar Rundgren said...

Kajsa, det verkar vara en intressant artikel. Får tyvärr inte tillgång till annat än abstract eftersom jag inte befinner mig inom samma universitetsväggar som du.

Kajsa said...

OK. Jag mejlar pdf från jobbet imorgon!

Anonymous said...

Hej.
Kommer inte heller åt artikeln. Finns det en möjlighet att få en pdf?
Till adolfo.dl@gmail.com isf. Vore himla snällt!
Mvh
Adolfo (journalist)