Livscykelanalyser
har sitt främsta berättigande för att analysera vilka möjligheter det finns att
förbättra industriella processer, men har mycket begränsat värde för att
jämföra olika produkter från komplexa system, som jordbrukssystemet eller
skogsbruket. Därför bör man inte basera böndernas miljö- och klimatarbete eller kostråd på livscykelanalyser.
När jag gjorde
beräkningar för foderanvändningen i svensk djurhållning åt
WWF använde jag i stort
de metoder som används i livscykelanalyser även om mitt uppdrag handlade om
användning av vissa råvaror, i detta fall foder, och inte den totala påverkan
som denna användning orsakade. Det är inget som säger att en livscykelanalys i
sig måste handla om påverkan av vare sig det ena eller andra, utan metoden kan
tillämpas på användning av resurser. Tidigare analyser handlade exempelvis ofta
om energianvändning, medan klimatpåverkan har varit oerhört dominerande på
senare år.
Hursomhelst, när
jag sysslade med detta hade jag skäl att, återigen, titta litet mer noggrant på
metoderna och de överväganden som måste göras när man använder dem, samt vissa
typer av begränsningar i metoderna, och därmed i resultaten.
Om du inte är
särskilt bekant med metoden kan det vara bra om du läser detta först eftersom jag inte förklarar alla
grundläggande termer och metoder här.
Hur fördelar man resursanvändning eller utsläpp?
Allokering, eller
fördelning, av det som skall mätas är en delikat sak och den rymmer väldigt
många överväganden. Dels handlar det om hur man definierar den funktionella
enheten och dels hur man ser på bi-produkter från processen. I fallet med
foderanvändning är första steget att få fram värdena för hur mycket foder som
äts. Men används allt foder till köttet och mjölken? Knappast. 15 % av allt
foder i Sverige används till hästar som i princip inte äts, så där är det rätt
klart att foderanvändningen skall föras på något annat, nöjen, rekreation,
tävlingar, hazardspel (Harry boy)?
Men också för de
andra djuren är frågan inte så självklar. Många håller nötkreatur och får för
landskapsvård, och många får statliga bidrag för det. Skall inte en del av
fodret fördelas på det, och i så fall efter vilka principer? För får tillkommer
komplikationen med ull och päls. Vissa raser har mycket värdefull päls och
köttet kan nästan ses som en biprodukt till pälsen. Under svenska förhållanden
gäller detta inte ullen, men det kan göra det i andra länder.
Fördelningen av foderanvändning
mellan mjölk och kött i mjölkproduktionen har sina särskilda utmaningar och det
har ägnats mycket energi åt detta (se exempelvis Kyttä mfl). För att få fram mjölk så behövs det dels en
ström av nya kor (kvigor) som förr eller senare (oftast förr) kommer att
slaktas och säljas som kött. Det blir också en ström av kalvar eftersom korna
skall få en kalv per år, ungefär, för att fortsätta mjölka. Ganska ofta
använder man ekonomisk allokering för att fördela miljöpåverkan mellan mjölken,
kött från de slaktade korna samt de sålda kalvarna, dvs man fördelar utifrån
intäkterna från de olika produkterna. Men det får det märkvärdiga resultatet
att miljöpåverkan fluktuerar i takt med marknadspriserna.
Ekonomisk allokering är ingen bra metod i de
flesta fall
Om man exempelvis
studerar de svenska priserna för nötkött och mjölk under perioden kan man se
att de inte alls gått i takt. I juni 2016 var bondepriset för nötkött 3253 kr per
100 kg medan mjölkpriset var 2792 kr per ton. In december 2022 nötköttspriset
var 3771 kr per 100 kg medan mjölkpriset var hela 6749 kr per ton. På grund av
den kraftiga prishöjningen på mjölk skulle en livscykelanalys för kött från
mjölkproduktionen 2022 visa mindre än halva miljöpåverkan (av valfri sort) eller
foderanvändning än exakt samma produktion 2016.
Bönderna får
betalt för slaktkroppen, men slakterierna omsätter i själva verket många olika
delar av djuret. Historiskt sett har alla bi-produkterna varit en del av
slakteriernas ersättning. Så om man räknar på det som bonden får betalt för
blir resultaten annorlunda än om man räknar på det som slakterierna säljer. När
man skickar djur på slakt och tar återtag för att sälja själv (vilket vi gör)
inser man att hudarna exempelvis har avsevärt värde eftersom man plötsligt får
betala slakteriet för att få dem skickade på beredning. I de flesta
livscykelanalyser för kött allokeras dock ingen miljöpåverkan alls till huden,
vilket betyder att den har noll i miljöpåverkan. Det är knappast rimligt?
Systemexpansion ger ofta konstiga resultat
Metoden att
använda systemexpansion kan ge konstiga resultat. Den bygger på att man
fördelar påverkan utifrån att en produkt kan ersätta en annan. Exempelvis kan
då nötkött ersätta fårkött eller griskött och ull kan ersätta lin eller nylon.
Resultaten blir då väldigt olika beroende på vad man valt och valet är i det
närmaste godtyckligt. Om man väljer att nötkött ersätter fårkött blir
miljöpåverkan från mjölk mycket lägre än om man väljer att nötkött ersätter
fläsk. När man lät lammkött ersätta nötkött i en
livscykelanalys för ull blev resultatet i vissa fall negativa utsläpp från
ullen. Metoden verkar
helt enkelt helt olämplig. Läs mer här om du är intresserad.
Biofysisk allokering
I mina
beräkningar försökte jag undvika ekonomisk allokering och systemexpansion utan
valde, så långt det var möjligt, en biofysisk
allokering som exempelvis skiljer foderåtgången mellan mjölk och kött
utifrån hur mycket foder som går åt för tillväxt, kalvens utveckling respektive
mjölk. Det lägger mer på köttet än den fördelning som man oftast får med
ekonomisk allokering. Däremot använde jag ekonomisk allokering till
slaktbiprodukter trots mina invändningar ovan. Hade jag tillämpat biofysisk
allokering också för dem hade foderåtgången minskat till i runda slängar (jag
har inte räknat på det utan bara gjort ett snabbt överslag i skallen) hälften
för nötkreatur och ännu mer för får.
Biofysisk allokering
blir särskilt intressant om man skall fördela foder för bete av
naturbetesmarker eftersom foderåtgången för att upprätthålla dessa helt enkelt
är det foder som djuren får från den aktuella marken. På detta sätt jämställs
också bete av får, get, häst och kor och det frikopplas från köttproduktion. Om
man vinterfodrar djur som hålls enbart för bete kommer även vinterfodret
hänföras till hävdandet av betet, medan om man vinterfodrar djur som hävdar
betesmarker på sommarhalvåret kan vinterfodret rimligen hänföras till
köttproduktion. Jag resonerar i mer detalj om detta i WWF-rapporten.
Är allokering ens rimlig: Kan man verkligen skilja
ut rapsolja och rapsmjöl?
Tänker man litet
längre kan man dock fråga sig om det ens är meningsfullt att skilja mjölk och
nötkött från mjölkproduktionen åt. De förutsätter varandra både vad gäller
produktion och konsumtion. Om enskilda individer väljer mjölk men inte äter
kött kan de givetvis intala sig att de vare sig bidrar till köttets
miljöpåverkan eller till att det slaktas djur. Även om det stämmer på
individnivå skulle ju effekten bli helt annorlunda om ingen åt detta nötkött. Mjölkens
miljöpåverkan skulle då öka kraftigt eftersom köttet skulle sakna en marknad.
Tjurkalvar skulle slås ihjäl vid födseln (något som redan är vanligt i bland
annat Nya Zeeland). Liknande sammanhang finns överallt i livsmedelsystement.
Så gott som alla
vegetabiliska oljor har proteinrikt djurfoder som bi-produkt. Utan djur som
äter upp dessa oljekakor skulle oljornas miljöbelastning, enligt
livscykelanalyserna, öka kraftigt och de skulle bli väldigt mycket dyrare. De oljor
som har minst andel bi-produkt skulle öka i användning. Dessa är oliv- och
palmolja. Olivolja är redan en väldigt dyr olja med mycket låg potential för
ökad produktion så ökningen skulle ligga på palmolja. Soja är den näst viktigaste oljeväxten och
har mest ”biprodukt” så mycket att den istället anses vara ”co-product” (vet inte om det finns en bra svensk term
för det?) I själva verket bör man se oljorna och oljekakorna som ett system där
det är meningslöst att dela upp miljöpåverkan mellan oljan och oljekakan
eftersom de och de system de ingår i förutsätter varandra. Även djuren som äter
oljekakan en del av systemet så att den som konsumerar vegetabilisk olja är
också delaktig i djuruppfödningen oavsett om hen själv konsumerar några
animaliska produkter eller inte. Liknande resonemang går att föra för en rad
andra produkter.
Det finns också
andra förhållanden på systemnivå som gör att man får ta resultaten av
livscykelanalyser med en näve grovsalt. En nyligen publicerad analys av den
svenska mjölkproduktionen (Karlsson mfl 2023) visar att de minskade utsläppen i svensk
mjölkproduktion är en effekt av en mer intensiv uppfödning, dvs varje ko
mjölkar mer). Detta betyder att det blivit mindre kött från produktionen (färre
kor som mjölkar mer betyder färre kor som slaktas varje år och färre kalvar som
föds upp till slakt). Detta är också kopplar till minskat utnyttjande av
betesmark av mjölkkorna och deras avkomma. När köttproduktionen som bi-produktion
till mjölken minskat så har renodlad nötköttsuppfödning baserad på dikor som
går på bete fått mer plats både på gårdarna och på marknaden. Dessa djur har då
tagit över betandet och samtidigt gjort att det sammanlagda utsläppen från
mjölk och kött varit relativt konstanta. Enklare uttryckt, förändringar i
mjölkproduktionen, både de positiva och de negativa, har vägts upp av en
växande renodlade nötköttsproduktion.
Vad är referensvärdet?
En annan fråga
för livscykelananalyser är den om referensvärden/baselines. Jordbrukssystemen
är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” en hel del
koldioxid, lustgas och metan. För koldioxid är detta inget problem.Av den
koldioxid som jordbruksekosystemet släpper ut är det endast den koldioxid som
kommer från användning av fossila bränslen* som räknas som ”utsläpp” och inte
de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas,
mikrolivets och djurens respiration. Men
för metan och lustgas räknas av någon outgrundlig anledning alla ”utsläpp” som
antropogena och belastar produktionen. Eftersom alla naturliga ekosystem också
har sådana utsläpp är detta inte rimligt.
För lustgas anses de antropogena utsläppen
av kväve från jordbruket motsvara knappa 40 procent av alla lustgasutsläppen
från land. Jordbruket
upptar emellertid en nästan lika stor andel av landytan (jag hävdar i och för
sig att denna siffra är överdriven eftersom den räknar med gräsmarker som
egentligen inte används, men även om det vore 30 procent är resonemanget
giltigt även om referensvärdet skulle bli lägre) och den mark som nu är åker
och betesmark skulle ha avgivit avsevärda mängder lustgas även utan jordbruket.
Som Stefan Hellstrand skriver i sin doktorsavhandling The value of land så skulle Östersjön vara helt död om inte
landekosystemen läckte fosfor och kväve. Att räkna alla jordbrukets lustgasutsläpp för antropogena blir därför gravt
missvisande. Det är tveksamt om metan borde räknas alls (se mer här och här). Alternativt så skulle man där jämföra utsläppen
från jordbruksekosystemen med naturliga referensvärden och bara räkna mellanskillnaden
som är utsläpp.
OM de fossila
bränslena kommer att avvecklas (tyvärr ter det sig alltmer osannolikt att det
kommer att ske genom en aktiv politik utan det kommer nog främst ske för att de
fossila bränslena blir för dyra för att vara ekonomiskt utvinningsbara) kommer
jordbrukets andel av utsläppen öka
kraftigt eftersom det egentligen är den enda kvarvarande utsläppskällan och det
kommer ställas ökade krav på minskningar som sannolikt är helt orealistiska.
Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån
och något att arbeta mot.
Användning av olika typer av standarddata är ofta
missvisande
Till skillnad
från livscykelanalyser i industrin bygger analyser av jordbruket övervägande på
schabloner av olika slag och inte på mätningar av den aktuella produktionen.
Men för biologiska system är detta olämpligt, i synnerhet för lustgasutsläpp. Det blir särskilt missvisande när man med
hjälp av livscykelanalyser jämför system med mycket olika kvävedynamik, som
ekologiskt och konventionellt jordbruk eller kor som får kraftfoder på stall
med kor som går på ogödslade betesmarker.
Låt inte livscykelanalyser styra produktion eller
konsumtion
På grund av alla
de orsaker som nämnts ovan (och ännu fler som inte nämnts, exempelvis här eller här) är tillämpningen av livscykelanalyser inom
jordbruket mycket problematisk. Det är ännu mer problematiskt när resultaten
används för tvärsäkra påståenden avsedda att vägleda konsumenter, lantbrukare
eller politiker. Sådana påståenden görs av vissa forskare, av
branschorganisationer och av media. I värsta fall leder de till ökad
miljöpåverkan istället för minskad, som när mejeribranschen förespråkar en mer
intensiv produktion för att minska växthusgasutsläppen. Förutom att det oftast
leder till sämre miljöprestanda i stort så leder det sannolikt till ökade växthusgasutsläpp
snarare än minskade, om
man verkligen mätte skillnaderna i lustgasutsläpp och ännu mer om man antog ett
rimligare sätt att räkna på metanutsläppen.
Det finns inga
perfekta metoder för att analysera jordbruksproduktionens och
livsmedelskonsumtionens miljöeffekter men det finns många andra sätt som är
bättre än livscykelanalyserna, bland annat att bygga trovärdiga scenarion så länge de har utgångspunkt i produktionen. Scenarion som har sin
utgångspunkt i konsumtionen som Eat Lancet kosten är däremot i princip meningslösa eftersom de inte
tar hänsyn till de faktiska produktionsförhållandena och de samband som finns. Andra metoder beskrivs här.
* Däremot räknas
inte utsläppen av fossila bränslen som används i jordbruket eller till
framställning av konstgödsel till ”jordbruk” enligt FN:s klimatrapportering och
därmed den svenska klimatrapporteringen. I denna är det egentligen bara utsläpp
av lustgas och metan som räknas, dock inte lustgas och metan i framställningen
av konstgödsel, dessa bokas på ”industri”.