Thursday, 24 May 2018

Energiöverenskommelse utan effekt


I framtiden kommer solen att fixa allting, utan nästan några kostnader, utan miljöproblem och det bästa av allt – utan slut. Så låter det ibland.

Men energifrågan är lite mer komplicerad än reklamen. Det visar inte minst energiöverenskommelsen där Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016 kom överens om en "långsiktig energipolitik". Överenskommelsen reser fler frågor än svar, inte minst för kärnkraftens framtid. Trots målet om förnybar elproduktion ska nya reaktorer kunna byggas på samma platser som de gamla. Följande formulering gör inte saken tydligare: »Målet år 2040 är 100% förnybar elproduktion. Detta är ett mål, inte ett stopp- datum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut.«
 


Det är lätt att tro att Sverige har läget under kontroll när det gäller den framtida energiförsörjningen och vi ligger långt framme tack vare en stor andel vattenkraft och biobränsle. Ändå kommer omställningen att bli radikal: Kärnkraften och fossila bränslen ska avvecklas, samtidigt som elektrifieringen av transporter, industriprocesser med mera förväntas öka kraftigt. Underhållet inom energisektorn har dessutom varit lågt under en lång tid och enligt konsultbolaget Sweco kommer investeringar på 1500 miljarder kronor att behövas fram till 2040. Det motsvarar 65 miljarder kronor per år.
 
Sverige och Norge har blivit populära länder för stora datacenter. Stabil politik, tillgång på mark, infrastruktur och billig elkraft samt naturlig kyla är konkurrensfördelar. Facebook och Amazon är redan här, Google har köpt ett stort område i Horndal och kinesiska Alibaba tittar också mot Sverige. Redan nu uppskattas förbrukningen i datacenter till minst 3 TWh årligen, det vill säga ett par procent av elförbrukningen. Facebooks tre datacenter i Luleå uppges förbruka 1 TWh, när de är fullt utbyggda.

När energitunga industrier som stålverk och cementfabriker konverterar från fossila bränslen ökar också elförbrukningen kraftigt. Den förväntat växande flottan av elbilar kommer också att märkas av. Forskare från IVL har räknat ut att det krävs mellan 100 och 170 kWh för att tillverka batterikapacitet på 1 kWh. För ett 30 kWh elbilsbatteri som är standard i Nissan Leaf går det åt 4500 kWh. Sedan tillkommer  laddningen. Det finns inga officiella siffror för hur mycket ström som laddningen av elbilar kommer att dra, men en uppskattning är att det ligger någonstans mellan 10 och 20 TWh per år, vilket motsvarar 8–17 procent av dagens elanvändning.
 
Även hushållen ökar sin elanvändning. Visserligen har elen för uppvärmning minskat sedan 1990 men per person gör vi av med dubbelt så mycket el på våra apparater som 1970. Apparaterna har blivit energisnålare, men fler och används oftare.
 
Kan vi då inte lösa allt genom att bara koppla upp oss mot solen, som en del hävdar? Utan tvekan kan solenergi vara intressant för privatpersoner och för vissa speciella applikationer, men få bedömare tror att solen kommer att stå för mer än 5 procent av elanvändningen. Även om många kraftbolag gärna säljer solcellspaket och tar emot solströmmen över nätet, så satsar inte företagen själva på några egna anläggningar.
 

Det beror inte på att el från solceller är för dyr, tvärtom är den billig, däremot är det dyrt att lagra el och med tanke på att solen i Sverige lyser som bäst när energibehovet är som lägst, är lagringsbehovet mycket stort.

 Vindkraften är den energikälla som har störst potential och som samtidigt inte är politiskt alltför kontroversiell. Vindkraften uppskattas kunna producera mellan 40 och 60 TWh år 2050, det vill säga mellan tre och fyra gånger så mycket som i dag. Men helt säkert är det inte. Svenska Kraftnät konstaterar lakoniskt i sin nätutvecklingsplan 2016–2025 att »vad vindkraften kan tänkas producera 2050 har vi i dag ingen aning om.«
 
Det finns i storleksordningen 3 500 MW installerad eleffekt från kraftvärme i de svenska fjärrvärmenäten, men många anläggningar är gamla och kommer att tas ur drift. Nya anläggningar blir troligen rena hetvattenanläggningar utan potential att leverera el, och även när de kan leverera el är det inte säkert att de prioriterar det. 


Vad kraftvärmeverken ska eldas med är en öppen fråga. I dagsläget står sopor för en stor andel, närmare sex miljoner ton, men även udda bränslen som olivkärnor, bildäck, hästgödsel och havre och slaktavfall förekommer. Helt dominerande är dock skogsråvara, nästan 35 miljoner kubikmeter spån, flis och träpellets användes i värmeverken 2016, lika mycket som behövs för att fylla Globen 55 gånger. Snacka om vedhög! Men trots att Sverige har så mycket skogsmark och trots att man talar om att skogen också skall vara råvara till flytande biobränsle till fordon så importerar vi stora delar av biobränslet.
 
Både vind och sol ger ojämn tillgång på energi. Den stora utmaningen framöver är därför inte den totala energiförsörjningen utan att klara av »effektbalansen«, att balansera mellan tillgång och efterfrågan vid varje tillfälle.
Det finns olika strategier för att få till effektbalans. Ett sätt är att anpassa energibehov efter tillgång, att vi helt enkelt tvättar på natten och att smarta vitvaror slås av en stund när förbrukningen är som störst. Det här förutsätter stora skillnader i elpriserna och är det något som alla är överens om så är det att elpriserna kommer att variera betydligt mera framöver.

Energilagring är ett annat sätt att jämna ut toppar och dalar. Litiumjonbatterierna har betytt mycket för utvecklingen av bärbara datorer, mobiltelefoner, sladdlösa borrmaskiner och nu också för elbilar. Ett litiumjonbatteri lagrar dock bara mellan 100 och 200 Wh per kilo, och det är inte sannolikt att detta kan förbättras radikalt. Det finns också frågetecken runt råvarornas utvinning och återvinning. Helt nya typer av batterier är under utveckling men det är för tidigt att avgöra hur mycket batteritekniken kan förbättras.

Att driva ett helt energisystem, även för korta stunder, är något helt annat än att driva en bil. Den största batterianläggningen i världen har just färdigställts i Australien där Tesla har kopplat ihop hundratals av sina så kallade powerpack till ett superbatteri stort som en fotbollsplan som kan leverera 100 MW. Jättebatteriet räcker för att försörja 30 000 hushåll med el, men bara i en timme. Trots alla framsteg är batterilagring av el fortfarande dyrt. Storskalig lagring i batterier kostar i dagsläget mer än 2000 kronor per kWh lagringskapacitet.
 
Vattenkraftsdammar är också enorma lager av energi. Suorvadammen i Luleälven har en energikapacitet motsvarande en miljard av de batterier som sitter i Teslas bilar. Till skillnad från ett batteri kan dock inte dammen ”laddas” varje dag, men det finns också sådana lösningar. Genom att pumpa vatten från lägre till högre nivå när det finns ett överskott på billig el och sedan använda vattnet för att driva ett kraftverk kan man lagra energi. Sådana pumpkraftverk bygger på väl beprövad teknik. Begränsningen är framför allt att man behöver ha stora vattenlager både uppströms och nedströms, vilket innebär ytterligare ingrepp i naturen. Det är få av de existerande vattenkraftverken i Sverige som kan byggas om till pumpkraft. 

Det är troligen veden som får stå för mycket av energilagringen också i framtiden, precis som i vår vedbod.  


Ovanstående är delar av ett reportage som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev för Tiden. Läs hela här.

Thursday, 10 May 2018

Jordbrukspolitiskt haveri


På tretton år har antalet kommuner som helt saknar mjölkproduktion ökat från 38 till 79. Det är inte längre rena stadskommuner eller kommuner i Övre Norrlands inland som saknar mjölkproduktion utan landsbygdskommuner som Markaryd, Dals-Ed och Malung har inte en enda mjölkande ko kvar. Mjölkproduktion i skogs och mellanbygder håller på att utraderas och allt fler kor i allt större besättningar samlas i slättbygder.

Att ha lönsam mjölkproduktion bygger bland annat på att man kan odla en stor del av fodret på gården (i form av hö och ensilage). När gårdarna blir större blir det allt viktigare att det finns tillräckligt med mark nära gårdscentrum. Det betyder att mjölkproduktionen koncentreras till de bättre jordbruksbygderna. Där finns också bättre infrastruktur, service, vägar och annat som är viktigt för ett rationellt företag. På tretton år har nästan två tredjedelar av mjölkgårdarna hängt upp mjölkkopparna på hyllan för gott.

Strorleksrationaliseringen bejakas av nästan alla politiska partier i Sverige och Sverige motsätter sig ett tak för jordbruksstöden vilket skulle motverka en fortsatt strukturomvandling. Lantbrukarnas Riksförbund stöder också den förda politiken som nyligen slagits fast i den så kallade livsmedelsstrategin (som inte innehåller ett dyft om mat). Samtidigt betonar man hur viktigt jordbruket, och framför allt mjölkproduktionen är för landskapet.

Men det storskaliga, högmekaniserade lantbruket betyder allt mindre för landsbygden och bidrar allt mindre till en värdefull biologisk mångfald.

Med nuvarande utveckling minskar jordbrukets roll för landskapet och för landsbygden kraftigt och snabbt. Gårdar med tusen mjölkkor som är belägna i de bördiga jordbrukslandskapen spelar bara en marginell roll för att upprätthålla naturbetesmarker. Värdet för kulturlandskapet och den biologiska mångfalden av de intensivodlade vallarna i ett redan jordbruksdominerat landskap är litet. Och gårdarna behöver allt mindre folk när kostnadsjakten fortsätter. De positiva effekterna av mjölkproduktionen för landskapet och landsbygdsutvecklingen minskar således i samma takt som sammanslagningarna av gårdarna fortsätter.

Samtidigt växer landskapet i mellanbygderna igen på samma sätt som skogsbygdernas fäbodar, torp och småbruk redan lades igen på 1960-talet. Att det inte ser ännu värre ut än det gör beror mycket på istadiga ”ineffektiva” småbönder och offentliga stöd.  Det är i dessa bygder som ett levande lantbruk och betande djur verkligen behövs.

I många små steg men med en förfärande hastighet förvandlas vårt land till allt mer ensidiga landskap. Antingen är det tät produktionsskog med granar i räta rader, jättelika åkrar där man odlar samma sak eller så är det asfalt och betong i alla dess former.  I takt med att jordbruket blir att mer ensidigt minskar dess positiva bidrag till samhället. Det kommer samtidigt att minska viljan att stödja jordbruket.

Det hastar med att utarbeta en alternativ vision för svenskt jordbruk och livsmedelsförsörjning, som drivs av andra krafter än internationell konkurrens. 








Wednesday, 2 May 2018

Lustgas: den stora datatvätten


Beräkningarna av utsläppen av lustgas och metan och hur de bidrar till växthuseffekten är skakiga och har mycket stor osäkerhet. Det får anses vara en form av datatvätt när man tar dessa orena data och har dem som underlag för granskad forskning som gör anspråk på att kunna säga hur stora växthusgasutsläppen är från vårt jordbruk och vår kost.  

En ny forskningsartikel från Brasilien redovisar den hittills enda forskning som faktiskt mätt lustgasavgång från kors urin på betesmark i Brasilien. Hittills har Brasilien använt FN:s klimatpanels (IPCC) standardfaktorer för beräkningarna av lustgasavgång från betesmarken. Denna artikel finner att 0,2 % av kvävet (N) omvandlas till lustgas, vilket är en tiondedel av de utsläpp som IPCC har som standard. IPCC självt anger att utsläppen kan variera mellan 0,7 % och 6 % av totalt N i gödsel och urin, men när det inte finns mätningar används 2 %.

I ett slag har lustgasutsläppen från Brasiliens 200 miljoner kor som går på bete minskat med 90 %. Snacka om utsläppsminskning!

En meta-analys av 422 studier av lustgasutsläpp från åkermark som gödslats med naturgödsel eller konstgödsel kommer fram till att utsläppen från mark som gödslats med kompost är avsevärt lägre än IPCCs standardfaktorer och utsläppen från mark som gödslats med konstgödsel och flytgödsel betydligt högre än IPCCs beräkningar.

Annan forskning visar att det inte alls är ett linjärt förhållande mellan tillförd N och lustgasutsläpp, vilket också förutsätts i de olika modellerna. Man antar således exempelvis att lustgasutsläppen blir lika stora per kg N när man tillför konstgödsel eller gödsel oavsett gödselgiva. Men forskning visar att utsläppen per kg N ökar med ökad gödselgiva.

Det är oroande att forskare använder IPCC:s standardsiffror för lustgasutsläpp (och metan) till underlag för beräkningar av utsläpp av koldioxidekvivalenter per kg kött, eller per kg morot eller per kg vete. Eller för att jämföra utsläppen av växthusgaser från ekologiskt odlat vete i förhållande till konventionellt odlat.

Det är ännu mer skrämmande att det sedan finns forskare som använder dessa så kallade livscykelanalyser och bygger modeller som påstås visa hur stora växthusgasutsläpp som svenskarnas livsmedelskonsumtion innebär, eller hur stora utsläppen är från det svenska jordbruket. Ofta presenteras resultaten med decimalers noggrannhet.  

Modellerna och uträkningarna må vara hur bra som helst, men om indata är så skakigt borde inte resultaten presenteras som fakta utan som diskussionsunderlag eller liknande. Det blir som en sorts motsvarighet till pengatvätt. Man tar oren data och förvandlar dem till ren granskad forskning.

*

När man förbränner en kolatom bildas en molekyl koldioxid, som i sin tur väger 3,66 gånger mer än kolatomen. Detta enkla förhållande gör det lätt att beräkna hur stora CO2 utsläppen blir vid förbränning av kol, olja eller gas. I jämförelse med detta är metanets och lustgasens kretslopp oerhört komplicerade (se bild nedan), och det är verkligen svårt att generalisera data på det sätt som görs. 


I fallet med koldioxidutsläppen är det uppenbart att huvuddelen av utsläppen kommer ifrån fossilt kol och att mänsklig verksamhet är huvudorsaken till utsläppen. I fallet med metan och lustgas försöker IPCC göra en tydlig skillnad mellan antropogena och icke antropogena utsläpp. Metangasutsläppen från kor och risodlingar kallas t.ex. antropogena och jämställs därmed med utsläppen av metan från utvinningen av fossila bränslen. Men det är inte alls en självklar uppdelning. Stora delar av världens risodlingar försiggår i före detta våtmarker. Våtmarker avger betydande mängder metan och dessa utsläpp anses naturliga. Men om våtmarkerna görs om till risodlingar är utsläppen plötsligt antropogena.

För lustgas anses de antropogena utsläppen av kväve från jordbruket motsvara knappa 40 procent av alla lustgasutsläppen från land (se bild nedan). Jordbruket upptar emellertid ungefär lika stor andel av landytan och det måste anses rätt sannolikt att den mark som nu är åker och betesmark skulle ha avgivit avsevärda mängder lustgas även utan jordbruket, på samma sätt som den mark som inte används för jordbruk avger stora mängder lustgas.



Det stora tillskottet av kväve till det biologiska systemet är konstgödseln följt av lustgas som bildas som biprodukt vid förbränning. Frågan är om inte bara är dessa två källor är de som skulle anses antropogena?  

Sifferexercisen blir ännu mer tveksamt när man räknar om utsläppen av metan och kväveoxid till något som kallas koldioxidekvivalenter, men som i själva verket inte alls är ”ekvivalenter”.  

Monday, 23 April 2018

Att vara ineffektiv är att göra uppror


”Så blir mjölkgården lönsammare” var rubriken på en artikel (låst) i ATL den 6 april. Ännu en tröttsam artikel om hur den enskilde bonden skall kapa sina kostnader tänkte jag. Men det visade sig att rubriken inte riktigt gjorde nyheten rättvisa.

En efter en faller bönderna
Kan ineffektivitet i animalieproduktionen tolkas som resursslöseri eller kan den även bero på att jordbrukarna har andra mål med verksamheten? Kan god djurvälfärd vara ett mål snarare än att maximera företagets vinst? Det undrar tre forskare, Gordana Manevska-Tasevska, Helena Hansson och Mette Asmild, vid Agrifood i Lund och redovisar resultaten i rapporten Rationalising inefficiency in agricultural production -the case of Swedish dairy production   

Deras resultat visar att det finns en stor variation i mjölkföretagens resursutnyttjande. De konstaterar att mjölkföretag med lägre effektivitet har lägre veterinärkostnader vilket tyder på bättre djurvälfärd. Vinstmaximering verkar helt enkelt inte vara det viktigaste för många mjölkbönder.

Agrofoodförfattarna avslutar sin rapport med konstaterandet att ”ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har mer komplexa prioriteringar.” Och här är det ändå ekonomer som talar. För de som studerar lantbruket ur andra perspektiv är detta väldigt uppenbart och har varit länge.

Forskning av Ulrich Nitsch, lantbruksrådgivare och senare professor vid SLU, med intervjuer av 200 värmländska bönder i slutet av 1970-talet visade att de vanligaste svaren på frågan att "Vad sätter du särskilt värde på som jordbrukare?" var olika dimensioner av frihet: Att få skapa något efter sitt eget huvud, att själv få planera sin verksamhet och att själv få bestämma över sin arbetsdag. Andra faktorer som bönderna värdesatte högt var boendeformen, dvs att bo i eget hus på den gård man brukar, familjens insyn i arbetet, att upprätthålla en familjetradition, att vistas mycket utomhus och att arbeta nära naturen med "det som lever och växer".

Lika mycket som en ensidig inriktning på lönsamhet skär sig med andra mänskliga mål förvrider den också lantbrukets sätt att förvalta naturen. Utöver att ta fram produkter som skall säljas på en marknad handlar jordbruk om att förvalta en bit natur. Med tanke på att jordbruket tar upp en tredjedel av landytan (och skogsbruket lika mycket) är det uppenbart att hur vi driver jordbruket är ett av de främsta sätten som vi sköter planeten Jorden på. Men lönsamhetsfokus står ofta i konflikt med det som är bäst för naturen och för mänskligheten i stort.

LRF, Jordbruksverket, lantbruksrådgivningen och staten har i sitt arbete en ensidig inriktning på lönsamhet. Och visst är det viktigt med ekonomisk bärkraft, för om det inte alls går att leva som bonde blir det också svårt att uppnå andra mål. Men det finns andra sätt att skapa överlevnads och utvecklingsmöjligheter i jordbruket än genom ständiga effektiviseringar. Dessa effektivisering leder ju också bara till att allt färre människor kan leva på jordbruk.

Det mycket stora antal hobbybönder och månskensbönder vi har i landet är ett annat uttryck för att många vill hålla på med jordbruk, trots att de inte alls kan leva på det.  Minst lika många vill jobba med osttillverkning, bakning, bryggning och korvmakning. Inte heller där är det lönsamhet som lockar utan en passion för produkten.  Hantverksprodukter, få eller inga tillsatser, lokala råvaror, miljövänligt/ekologiskt och snygga förpackningar var nyckelord, för dessa nya företagare enligt en undersökning av Livsmedelsföretagen


Jordbruks och livsmedelspolitiken borde ta fasta på dessa mycket starka drivkrafter hos människor istället för att ständigt betona lönsamhet och konkurrenskraft. Man borde också släppa efter på de stelbenta regelverk som står i konflikt med den frihetslängtan bönderna har och med den mångsidighet och lyhördhet som bör prägla vår relation med naturen. Det skulle också kunna vara en viktig strategi, eller en katalysator, för att påbörja den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle. 

Se där en valfråga av rang.