Sunday, 23 July 2017

Favorit i repris



Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor man har och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Det här är ingen skandalhistoria om vanvård av äldre, men ett vardagsexempel på hur vi sätter vår tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget. Trots att dessa system i stort saknar bevisat värde.

När det stod klart att vår mor inte skulle leva länge, så initierade det privata vårdhemmet i Uppsala programmet för palliativ vård. Jag fick prata med en sjuksköterska som förklarade hur det fungerade. Frågeformulär skulle fyllas i och hon visade hur deras ISO 9001 certifierade kvalitetssystem skulle garantera att mamma skulle få god vård.

Det tog inte många dagar innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor man har och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Ofta kom jag in i rummet bara för att finna att persiennerna var neddragna, trots att min mamma alltid ville kunna titta ut. TV:n stod ofta på i ett trots att mamma aldrig sett på TV på det sättet. I många fall stod till på köpet en stol eller annat i vägen så att mamma ändå inte kunde se bilden. Det fördes mycket noggrann logg över hur mycket vätska (ingen!) som hon fick i sig, däremot var det ingen som noterade att hon inte orkade suga på sugröret, utan att man var tvungen att spruta in juicen för att hon skulle få i sig något överhuvudtaget.

Det är dags att avslöja kvalitetssäkringsreligionen som bara en av många flugor inom organisationsstyrning och ledning. Mina invändningar bygger på tre grunder. För det första bygger systemen på felaktiga antaganden. För det andra saknas det vetenskaplig grund för att slå fast att kvalitetssäkring levererar det man påstår och för det tredje att även om den faktiskt skulle ha vissa positiva effekter så uppväger de inte de mycket stora insatser som behövs för att införa systemen. Jag själv har arbetat med certifiering, ackreditering och revision i tjugo år och har infört kvalitetsledningssystem och kvalitetssäkring i ett flertal organisationer. I de flesta fall har det varit frustrerande, resultaten har varit blygsamma och ibland rent negativa.

Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är en av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också givits en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver den standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter, revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, dvs de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.

De som förespråkar kvalitetssäkring säger att ”kvaliteten kommer först” eller liknande. Men vad betyder det? Är kvalitet viktigare än arbetarskydd eller miljöskydd? Är det viktigare än vinst? De som utvecklar kvalitetssystemen tar oftast sin utgångspunkt i standarden, men det är en dålig utgångspunkt för att förbättra organisationer. Ett bra förbättringsarbete tar avstamp i hur organisationen fungerar här och nu och inte i hur den borde fungera.

Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur det skall göra något i stället för att ha frihet och motivation och förstå varför. Förutom att det är en trist människosyn så blir det också lätt självuppfyllande eftersom betoningen på checklistor och kvalitetsmått gör att det blir de som är viktiga och inte verksamhetens egentliga syften och mål, precis som i exemplet med min mammas vård i livets slutskede.

Många organisationer inför kvalitetsystemen för att ”de måste”, antingen för att samhället kräver det, köparna kräver det eller för att konkurrenterna har gjort det. Det leder till att kvalitetssystemen i många fall inte genomförs fullt ut och att de görs som ett särskilt projekt, och glöms lika fort igen. Hyllor med pärmar är kanske det mest påtagliga resultatet.
 
Slutligen så inriktas revisionerna på själva systemen och inte på den egentliga kvaliteten i produkten eller tjänsten. Revisorerna kontrollerar att systemen är korrekt införda och att organisationen gör den föreskrivna interna revisionen och översynen. Det i sin tur leder till att organisationernas fokus blir att bli ”reviderbara” snarare än pålitliga och robusta. Det är hög tid att denna kvasivetenskap rensas ut.  

Artikeln ovan publicerades av Svenska Dagbladet  20 januari 2013 och blev väldigt mycket läst, delad och kommenterad. Jag läste just en tänkvärd artikel av Marina Eriksson i Landets Fria, vilket fick mig att tänka på den här artikeln, som numera ligger bakom SvD:s betalvägg.

Tuesday, 18 July 2017

Två flugor i en smäll

Om människan redan förbrukar mer en en planets resurser om året är det väl bara att göra planeten större. Hur svårt kan de vara!?!?!? 
Är du en bakåtsträvande teknofob som inte tror att det är möjligt?

Vi fördubblar ju datorkraften på 18 månader och har gjort i femtio år. 
Vi har utrotat smittkoppor. 
Fattigdomen har halverats bara på några årtionden. 
och man kan köpa Kentucky Fried Chicken på Papau Nya Guinea!

Det är bara människan själv som sätter sina gränser. 
Släpp naturvetenskapen och entreprenörerna fria så löser de alla problem.

Menar du att vi människor skulle begränsas av planetens storlek?
Vill du tillbaks till stenåldern, till ett brutalt liv med svält, utan glädje, iPhone och bilar?
...
...
Förresten, om vi gör planeten större kommer atmosfären också bli större och då spär vi ut koldioxiden och löser det där problemet med.

Friday, 14 July 2017

Befria KRAV, befria ekologiskt



KRAV:s nya VD Anita Falkenek släppte en ballong med sprängkraft i Almedalen. Hon överväger om KRAV skall stanna lämna EU:s regelverk för ekologiskt. Det är en välkommen fråga. Kanske är det försent, kanske skulle det kunna ge KRAV en nytändning.
 
KRAV håller på med ett strategiskt arbete där man bland annat överväger att dra sig ur EU:s ekoregelverk.
– Vi får se vad det landar i. Det kanske landar i att vi inte förändrar så mycket, eller så kanske det landar i att det är läge att göra en större förändring, säger Anita Falkenek till ATL.
 
Låt oss backa lite först. KRAV startades 1985 av tre organisationer som ville främja ekologisk odling, eller alternativ odling som det kallades då. Snabbt knöts många fler organisationer som medlemmar och idag har KRAV ett stort antal medlemsorganisationer, vilka företräder hela livsmedelskedjan. I början var det vissa som tyckte att staten skulle ta över märkningen och kontrollen av ekologiska produkter, men det fick inte något större stöd varken bland medlemmarna eller Regeringen.
 
När Sverige knöts närmare EU genom EES avtalet 1992 aktualiserades frågan igen eftersom EU hade lagstiftning för ekologiska produkter som just trätt ikraft. De första åren löstes frågan med att Jordbruksverket inkorporerade KRAV regler som de var i en föreskrift. Men i och med EU medlemskapet 1995 blev EU:s ekoförordning svensk lag. Den innefattar gemensamma regler för hur produkter som säljs som ekologiska skall ha producerats och marknadsföras, samt föreskrifter om kontroll. Kontrollen kan antingen skötas av godkända privata certifieringsorganisationer eller av en ansvarig myndighet. De flesta EU-länder, inklusive Sverige, har valt modellen med privata certifieringsorganisationer, men bl.a. Danmark och Finland har offentlig kontroll av regelverket.*
 
I samband med EES avtalet lyfte jag (som då var chef på KRAV) frågan om vi inte skulle överväga att ställa oss utanför EU-lagstiftningen. Men varken styrelse eller medlemmar var pigga på det. Inte minst handelns representanter såg fram emot att handeln med andra EU-länder skulle bli enklare. Att handeln med länder utanför EU skulle bli betydligt krångligare insåg de inte, eller struntade i. Andra var oroliga att de ekologiska odlarna skulle ställas utanför de EU-stöd för ekologiskt som just beslutats om.  
 
Det finns ingen självklarhet i att ha en lagstiftning för ekologisk produktion. De flesta liknande system - Fair Trade, FSC, MSC Från Sverige är oreglerade. Man hade också kunna ha ett frivilligt offentlig system, som man t.ex. har med EU:s miljömärke och Svanen. Dessa märkningar ger de som vill en möjlighet att vara med i ett offentligt system men hindrar inte andra att påstå att produkterna är miljövänliga eller frivilliga system som Naturskyddsföreningens Bra Miljöval.
 
Innan EU beslutade om offentliga regler för ekologiska produkter var det mycket få länder (Frankrike och Danmark är de enda jag kan komma på) som hade offentliga regler. Men EU:s lagstiftning skapade en dominoeffekt - eftersom EU är den dominerande importmarknaden för ekologiska produkter började land efter land lagstifta på området. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att hjälpa ett dussin länder att utveckla lagstiftning för ekologisk produktion, inte för att de behöver den utan bara för att tillfredsställa några exportörer eller en ministers ego.
 
Det saknas helt bevis för att en obligatorisk lagstiftning för ekologiska produkter skulle gynna marknadsutvecklingen eller på annat sätt vara nödvändig för sektorns utveckling. EU:s skrifter påstår alltid motsatsen men deras påståenden är tagna ur luften. Man behöver bara studera utvecklingen av ekologisk odling i Sverige och USA och jämföra med Danmark och Frankrike som tidigt införde lagstiftning för att se att lagstiftning inte varit avgörande för utvecklingen.
 
Däremot innebär lagstiftningen en form av erkännande från staten av att ekologiska produkter har ett berättigande på marknaden. Utöver det så påstås lagstiftningen vara en förutsättning för att få statligt stöd. Men det argumentet håller inte. Det utgår EU-stöd för ekologisk odling, men de flesta andra miljöstöd innefattar inte referens till en annan lagstiftning eller krav på certifiering. Sverige införde stöd för ekologisk produktion redan 1989 utan att införa en tvingande lagstiftning.
 
Ett starkt argument för att frikoppla KRAV från EU:s lagstiftning är den oerhört komplicerade processen för regelutvecklingen som följer av hur EU stiftar lagar.  För närvarande pågår en revision av EU:s ekoregler som initierades för tio år sedan och där ett skarpt förslag har förhandlats i tre år i en så kallad trialog mellan EU-kommissionen, medlemsstaterna (Rådet) och EU-Parlamentet. Skillnader i förhållanden och åsikterna om vad som är det viktiga i ekoreglerna skiljer sig rätt mycket mellan länderna men EU:s regelverk bygger på att reglerna skall vara identiska i hela EU område - en i sig icke-ekologisk princip. De ekologiska producenterna och konsumenterna har väldigt lite inflytande i denna process som har utvecklats till en politisk kohandel. Det är knappast en process som är lämpat för ett dynamiskt koncept som ekologiskt, och hela arbetssättet strider mot internationellt vedertagna principer för hur produktionsstandarder bör utvecklas.

*
1995 fanns det starka skäl emot att inordna KRAV i EU:s system för ekologisk produktion, men de flesta aktörerna såg inte nackdelarna tillräckligt tydligt. Idag ser de flesta aktörer nackdelarna, men det är betydligt svårare att göra en sådan förändring nu.
- En anledning till att KRAV vill frikoppla sig från EU:s regelverk är att reglerna i vissa avseende är för begränsande, dvs för strikta. Men det är otroligt svårt att argumentera för "slappare" regler, även om dessa skulle vara "bättre". Kritiker som egentligen är emot ekologiskt utnyttjar redan idag vissa svagheter i reglerna (t.ex. möjligheterna att använda konventionellt odlat utsäde) för att underminera trovärdigheten i det ekologiska. Välmenande men alltför fundamentalistiska konsumentföreträdare eller andra tyckare är snabba att hänga på.
- Andelen ekologiska produkter på den svenska marknaden som saknar KRAV-märke (EU-ekologiska) har ökat kraftigt på senare år. Vissa stora aktörer skulle sannolikt göra ett strategiskt val mellan KRAV och EU ekologiskt och om de är beroende av import för sin varuförsörjning skulle de kanske välja bort KRAV. Den här typen av överväganden görs redan nu men man kan anta att det skulle öka.
- Vi skulle kunna få en "konflikt" mellan KRAV och EU ekologiskt i media och på marknaden som skulle kunna underminera trovärdigheten för båda koncepten.
-  Det är helt osannolikt att KRAV-godkända produkter skulle accepteras som ekologiska på EU-marknaden, och de skulle heller inte omfattas av de avtal om ömsesidigt godkännande som EU har med andra länder, t.ex. USA. Förekomsten av eko-lagar gör att det ironiskt nog är lättare att sälja en icke-ekologisk produkt till ett annat land än en ekologisk - trots att man i internationella avtal säger sig vilja gynna handel med miljövänliga produkter. Redan nu är det många som exporterar KRAV-godkända produkter till andra länder utan att vara godkänd som ekologisk i det importerande landet, man säljer helt enkelt med andra argument.
- KRAV-godkända förädlingsföretag och importörer skulle få en betydligt svårare situation om inte KRAV lägger ned mycket stora resurser på att upprätta funktioner för godkännande av de produkter som nu godkänns på grundval av att de är EU-ekologiska.**
- De omfattande stöden till ekologisk produktion har kopplats till EU:s regelverk för ekologisk odling, och ett frikopplande av KRAV innebär en risk att dessa stöd skulle försvinna. Anita Falkenek frågade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S)om han vågade "tänka tanken att jobba med miljöstöden så att de inte bara går till ekologiskt utan även Krav-certifierad produktion", men fick inget svar. 
- Det juridiska läget kommer att vara osäkert. EU:s ekoförordning innehåller begränsningar för hur man får göra referenser till ekologiskt, biologiskt, naturenligt och liknande termer och det är "inte tillåtet att använda termer, inbegripet termer som används i varumärken, eller metoder för märkning eller marknadsföring som kan vilseleda konsumenten eller användaren genom att förespegla att en produkt eller dess ingredienser uppfyller kraven i denna förordning." Om myndigheterna gör tolkningen att uttrycket "KRAV-godkänd" ger konsumenten uppfattningen att det är "ekologiskt" oavsett om ordet används eller inte kan man möjligen förbjuda ett sådant påstående.  Men sista ordet skulle sannolikt få sägas av EU-domstolen, dvs det skulle kunna ta flera år innan rättsläget klarnat. 

*
Att befria KRAV från EU:s ekoförordning skulle vara ett stort steg och ett modigt steg. Det kan bara lyckas om medlemsorganisationerna sluter upp bakom det och de i sin tur får regeringen med på noterna. För att lyckas bör det vara del av ett helt paket som ger KRAV en mer dynamisk funktion. Det skulle kunna innefatta förändringar av certifieringsfunktionerna och en utökad främjande och marknadsförande roll för KRAV. ***
 
Ett annat och bättre alternativ vore att man slängde hela EU:s ekoförordning i papperskorgen. Den internationella samarbetsorganisationen för ekologisk odling, IFOAM, skulle kunna sköta koordinationen mellan olika regelverk och certifieringar för att möjliggöra handel. Alternativt kunde man omvandla EU:s ekolagstiftning till ett frivilligt system där de som uppfyller reglerna får använda EU-loggan, men andra kan också hävda att de odlar ekologiskt om de följer andra regelverk.  

 
Noter:
* EU:s regelverk för ekologiskt är mycket omfattande och har reviderats många gånger och är just nu föremål för en mycket långdragen revisionsprocess. Den nu gällande förordningen och de aktuella tillämpningarna finns här.
 
** Hela processen med godkännande av produkter från andra system för KRAV-märkning är redan idag komplicerad och svår att hantera (och jag saknar detaljkunskap i hur numera tillämpas i praktiken). Men utan att ha en överenskommen referensstandard är det betydligt svårare.
 
*** Det är inte bara EU:s ekoförordning som bundit upp KRAV, man har också släppt själva certifieringen. Sedan ett tiotal år gör inte KRAV egna kontroller hos producenterna utan revisioner görs av oberoende certifieringsorganisationer. Dessas arbete styrs av EU:s ekoförordning, av ISO-standarder för certifiering, svenska myndigheter och Swedac. Detta upplägg har distanserat KRAV från producenterna och minskat möjligheterna till översikt över branschen. Vissa typer av fusk slipper lättare igenom i detta system och konkurrensen mellan certifieringsorganisationer kan lätt leda till brister. Certifieringsorganisationerna får heller inte ge råd eller på annat sätt ”hjälpa” producenterna. Om KRAV tog tillbaka kontrollen över kontrollen skulle man kunna utveckla nya former av kontroll, till exempel deltagande certifiering och digital flödeskontroll i handeln. Kontrollen kunde också bli mer riskorienterad så att man ägnar mindre tid åt rutinmässig kontroll och mer tid till oannonserade kontrollbesök och kontroller riktade mot specifika företag eller branscher. Man skulle också kunna kombinera kontroll med rådgivning.

Monday, 10 July 2017

Kan man mäta hållbarhet?



Hållbarhet är ett slipprigt begrepp. Alla pratar om det, alla bekänner sig till det. Jag menar, vem säger att vi vill ha ett ohållbart samhälle? Eller ”vi vill ha en ohållbar livsmedelsproduktion?” Det finns knappast ett enda dokument om jordbruk där inte ordet hållbart slängs in i var och vartannat stycke.

Ärligt talat, hur många fina presentationer om hållbarhet har du lyssnat på de senaste åren, och gått hem och undrat vad det egentligen var man förde fram och ville ha sagt. Hållbarhet används för att sälja in genmodifiering, ekologiskt jordbruk, livsmedelstillsatser, kemiska bekämpningsmedel, närodlat, globalt handlat, stadsodling, fiskodling, musselodling, vertikala odlingar, vanlig veteodling och väldigt mycket mer.

Genom åren har jag deltagit i ett flertal övningar där man försökt definiera hållbart jordbruk och framför allt där man tagit fram standarder, riktlinjer eller vägledningar för hållbart jordbruk. För det mesta har man förutsatt att hållbarhet är ett väldefinierat begrepp och att det går att definiera så kallade ”indikatorer” som mäter i vilken utsträckning man producerar hållbart. Det finns en strävan att hållbarheten skall vara ”vetenskapsbaserad” eller liknande. Men hållbarhet är fortfarande mycket dåligt definierat och det finns massor med målkonflikter vilket gör att det till syvende och sist är värderingar som avgör vad som någon anser vara hållbart. Det är nog enklare att komma överens om vad som inte är hållbart, men även där finns det mycket olika åsikter.

En ny rapport[i] från Sveriges Lantbruksuniversitet, Vad är ett hållbart jordbruk? Analys av tre ramverk för hållbarhetsbedömning analyserar tre ramverk för bedömning av hållbarhet, IDEA, RISE och SAFA[ii].  IDEA utvecklades av en multidisciplinär grupp av 30 franska forskare och testades på fler än 1500 gårdar i Frankrike åren 2000-2007. RISE utvecklades  av  forskare vid the Swiss College of Agriculture. Totalt har 440 gårdar i 15 olika länder utvärderats med metoden. SAFA  har  utvecklat  av  FN:s  livsmedels  och  jordbruksorgan,  FAO och har testats genom 30 pilotförsök. Se bild. 
Bild från Vad är ett hållbart jordbruk? Analys av tre ramverk för hållbarhetsbedömning


Alla de studerade ramverken bygger på antagandet att hållbarhet kan kvantifieras, genom att värden för olika hållbarhetsindikatorer summeras. En ”hållbarhetspoäng” används som ett kommunikationsredskap för att förändra jordbrukares perspektiv och praktiker. I ett senare steg kan ramverken användas för att rikta samhällsstöd eller ge fördelar på marknaden. Ramverken tolkar hållbarhet som ett definierbart mål, snarare än en process. De underliggande antagandena är att om bara alla aktörer använder samma språk och är informerade om de negativa effekterna från jordbruket kommer hållbarhet uppnås.

Analysen visar att hållbarhetsramverken förlitar sig på expertkunskap, och i väldigt liten utsträckning jordbrukarnas erfarenheter och kunskaper. Det är alltså externa experter snarare än jordbrukarna som bestämmer vad som är ett hållbart jordbruk. Även de experter (till exempel forskare och rådgivare) som använder ramverken för utvärderingar har stort inflytande genom att de sätter ett värde för varje indikator. Detta sätt att bygga på expertkunskap går på tvärs emot forskning både om styrning för hållbar utveckling och om hur man får till en varaktig förändring i jordbrukarnas praktik.

Ramverken är utformade utifrån ett antagande att kunskapsbrist skulle vara en huvudsaklig anledning till bristande hållbarhet. Men min erfarenhet är att det inte är det normala. Det finns givetvis en mängd undantag, men i de stora dragen vet de flesta bönder väl hur de skall driva ett mer hållbart jordbruk. Det är till exempel inte brist på kunskap om värdet av en god växtföljd som har fått många bönder att överge goda växtföljder. De vet mycket väl vad som är en bra växtföljd, hur man håller djur och grödor friska, hur man skall behandla arbetskraften och hur viktigt det är att underhålla maskiner och reparera byggnader. Om de inte gör ”rätt” så beror det för det mesta inte på kunskapsbrist utan på att man har andra prioriteringar eller att det helt enkelt inte lönar sig att välja det mest hållbara sättet.

Bönder överger goda växtföljder för att de kan tjäna mer eller få mindre utgifter på att driva ett ensidigare jordbruk. Bönder tar bort odlingshinder (träd, stenmurar, öppna diken osv) för att det är enklare (dvs billigare) att sköta stora fält. Bönder ger kor mer kraftfoder än vad som är nyttigt för att de skall mjölka mer och kostnaderna per liter mjölk skall minska. Precis som Svensson kör bil till jobbet och flyger på semester. Så enkelt är det.

Det vore mycket mer värdefullt om den kraft som ägnas åt att göra olika typer av hållbarhetsverktyg för bönder och andra företag ägnades åt att analysera vad det är som gör att både företag och individer (ja till och med hela samhällen!), mot bättre vetande, inte väljer de mest hållbara lösningarna. För att i nästa steg ändra de ramverk (marknad, skatter, regler, värderingar) som formar vårt agerande.






[i] Studien har utförts av Elin Slätmo, Klara Fischer och Elin Röös.


[ii] Jag var marginellt involverad i framtagningen av SAFA, men drog mig snabbt ur arbetet eftersom jag betraktade det som fruktlöst.