Sunday, 22 January 2017

Den handlar inte om livsmedel och det är ingen strategi, men nu är den här, livsmedelsstrategin



Det tog nästan två år att få fram den och under de senaste åtta månaderna har Regeringen förhandlat med Vänsterpartiet och Alliansen för att få till de slutliga texterna för den: Livsmedelsstrategin! Eller i alla fall det ”övergripande målet” och ”tre strategiska områden”.

Här analyserar jag texten utan alltför mycket förutfattade meningar och utan eget tyckande om vad den borde innehålla – utan helt enkelt vad texten säger och inte säger, vad är oklart och om det finns inneboende motsättningar. Slutligen diskuterar jag det i termer av strategi. 

Det övergripande målet är
“en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Vad betyder det, egentligen? Om vi tittar på första meningen “en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet” så finns det en tydlig hierarki. Det egentliga syftet är markerat i gult. Det övergripande målet är inte konkurrenskraften eller att livsmedelsproduktionen skall öka utan det är att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling

Bisatsen ”samtidigt som relevanta nationella miljömål nås” har skjutits in som en bestämning av att livsmedelsproduktionen skall bidra till att relevanta miljömål uppfylls. Den satsen reflekteras inte vidare i de strategiska områdena, och man kan därför fråga sig vad som egentligen menas här. Egentligen borde det betyda att uppfyllande av miljömålen är jämställda med ökningen av livsmedelsproduktionen. ”En konkurrenskraftig livsmedelskedja” väger dock tyngre som meningen är uppbyggd. 

I mening två diskuteras att produktionsökningen “bör svara mot konsumenternas efterfrågan”. Produktionsökningen är redan i den första meningen degraderad till ett medel för att uppnå ett mål, så här kommer det någon form av modifiering av produktionsökningen. När man väljer ordet “konsumenternas” och inte “marknadens” ligger det nära till hand att man menar de svenska konsumenterna, men kopplingen mellan ökad produktion av livsmedel och svenska konsumenters efterfrågan inte alls klar i dagens livsmedelssystem. Vi har ju redan en stor export av spannmål och mjölkpulver (dvs produktionen motsvarar inte alls de svenska konsumenternas efterfrågan) och vi har en avsevärd import av alla möjliga varor. De strategiska områdena ger inte mycket ledning i hur man skall tolka detta, där nämns både de svenska konsumenterna och ökad export.
Satsen ” både konventionell och ekologisk” som skjutits in i meningen två betyder inte något alls, eftersom det inte finns någon produktion som inte antingen är konventionell eller ekologisk. 

Den tredje meningen, ”En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel” hör inte hemma bland ”övergripande mål”. Dels är produktionsökningen bara ett medel enligt ovan dels pratar meningen om att den ”skulle kunna bidra till” vilket betyder att man säger att det är en möjlig effekt av ett medel för att uppnå ett mål. Det betyder att självförsörjningsgraden inte finns med i målet för strategin. Den analysen stärks av att den heller inte nämns vidare i de strategiska områdena. Möjligen skulle man kunna anse att minskningen av sårbarheten som nämns i den följande meningen har en viss bäring på självförsörjningsgraden, men om så är fallet borde man ha skrivit in det i den följande meningen istället för att koppla det till produktionsökningen. 

Den fjärde meningen, ”sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”, är rakt på sak och utan modifiering av något slag. Det är i sig märkvärdigt med tanke på hur resten av målet är formulerat. Det är svårt att avgöra hur mycket vikt meningen skall anses ha. Sett isolerat, ligger det nära till hands att se det som ett mycket kraftfullt uttryckt mål. Det som förtar denna känsla är att sårbarheten inte alls kommer igen under de tre strategiska områden. Kanske man avser att tillsätta en utredning? Faktum kvarstår att det är ett skarpt mål, med reservation för att det inte finns någon allmänt vedertagen definition på vad som utgör sårbarhet förstås. 

Min analys är då att målhierarkin (dvs vilka mål är de överordnade) är den här:
1.    Skapa tillväxt och sysselsättning
2.    Minska sårbarhet
3.    Bidra till hållbar utveckling
4.    En konkurrenskraftig livsmedelskedja
5.    Ökad livsmedelsproduktion
6.    Uppfyllande av nationella miljömål 


Strategiska områden
OK, sedan innehåller livsmedelsstrategin tre strategiska områden, vilka skall göra att målen uppfylls. Dessa är (först texten och därefter min kommentar):

”Regler och villkor: Målet för det strategiska området Regler och villkor ska vara att utformningen av regler och villkor ska stödja målet om en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar. Detta genom ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administrativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.”

Min kommentar: Om vi kokar ner det till en mening kan man läsa det såhär: ”Samhällets regler och villkor (skatter osv) skall stärka konkurrenskraften och lönsamheten för att stödja målet om en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja med ökad produktion”. Men var tog hållbarheten vägen i denna strategi? Det finns ingen logisk koppling mellan stärkt konkurrenskraft och lönsamhet och hållbarhet. Om man ville att regler och villkor skulle stödja hållbarhet skulle man ha tagit med hållbarheten i sista meningen. Hållbarheten blev nedgraderad.

”Konsument och marknad: Målet för det strategiska området Konsument och marknad ska vara att konsumenterna ska ha ett högt förtroende för livsmedlen och kunna göra medvetna och hållbara val, exempelvis av närproducerat och ekologiskt. Marknaden för livsmedel ska kännetecknas av en väl fungerande konkurrens. Den svenska livsmedelsexporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.”

Min kommentar: Det här området har ingen särskilt tydlig koppling till det övergripande målet. Är logiken att om konsumenterna har högt förtroende för livsmedlen kommer de att köpa mer och därmed stödja produktionsökningen? Men vilka livsmedel syftar man på? Alla, de svenska? Hållbarheten har här blivit ett ansvar för konsumenterna, vilket förstärker nedgraderingen som jag pekade på innan. 

Andra meningen är svår att tolka. Vad vill man säga? Är det en släng åt koncentrationen i affärskedjorna, den multinationella livsmedelsindustrin, Arla, eller ett ställningstagande för frihandeln? 

Den sista meningen har en intressant bestämning av att exporten bör öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader. Finns det en efterfrågan på svenska produkter som inte utnyttjas, är det inte snarare så att efterfrågan skapas?  Det finns ingen motsvarande modifiering av målet att ”öka produktionen” vad gäller den inhemska marknaden. Vad beror det på?  

Kunskap och innovation: Målet för det strategiska området kunskap och innovation ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bidra till ökad produktivitet och innovation i livsmedelskedjan samt hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.

Min kommentar: Här får ”hållbarhet” en viss upprättelse igen. Om man rensar lite i meningen ser man att man skall stödja innovationssystemet för att bidra till ökad innovation vilket nog får anses vara ett språkligt klavertramp eller i vart fall en tårta på tårta (tautologi). 

*

Om man tar hänsyn till de ”strategiska områdena” ovan så får man nog göra om målhierarkin.
1.    Ökad livsmedelsproduktion
2.    En konkurrenskraftig livsmedelskedja
3.    (Skapa tillväxt och sysselsättning)
4.    (Bidra till hållbar utveckling)
Uppfyllande av nationella miljömål och Minska sårbarhet nämns inte alls i de strategiska områdena så de faller bort. Hållbar utveckling har inga skarpa politiska formuleringar utan lämnas till konsumenterna och forskningen. Det som egentligen är det övergripande målet Skapa tillväxt och sysselsättning saknar åtgärder annat än om man anser att det är självklart att ökad livsmedelsproduktion skulle ge mer sysselsättning och skapa ekonomisk tillväxt. Men de senaste femtio årens erfarenheter stödjer inte det, trots ökad produktion har jordbrukets bidrag till BNP minskat och sysselsättningen rasat markant. Sysselsättning och tillväxt har dock ökat kraftigt i restaurant och catering, men det är knappast det som folk tänker på när man pratar om livsmedelsproduktion.

Det som blir kvar av målen är Ökad livsmedelsproduktion och En konkurrenskraftig livsmedelskedja. 


Var kommer ”strategi” in i bilden?
strategi [-gi:ʹ eller -ʃi:ʹ], läran om användningen av militära och andra maktmedel för att i kamp med en motståndare nå politiska mål, såväl krigsmål som andra mål såsom att bevara fred, upprätthålla neutralitet och att ändra eller bevara maktförhållanden. (Nationalencyklopedin)

Strategi är hur man uppfyller målen, vilka vägar, vilka medel som skall användas. Om det är en politisk strategi kommer många av dessa vara av politisk natur, men man kan också ha en politisk strategi som innefattar det andra aktörer skall göra. Strategier används på alla möjliga områden inte minst i affärslivet. Jag har själv arbetat med strategisk planering i företag, i organisationer och i politiken (du kan höra en föreläsning om strategier av Richard Rumelt på Youtube eller läsa ett bra blogginlägg av Elisabeth Lagerstedt)

Strategier uppvisar ofta typiska brister. Efter den typiska bristen i kursiv, gör jag min kommentar om livsmedelsstrategin: 
  1. Tjusiga ord som egentligen inte betyder något. Livsmedelsstrategin innehåller en del tjusiga ord som inte betyder något i sammanhanget, nationella miljömål och hållbarhet är de bästa exemplen.
  2. Den verkliga utmaningen eller grundproblemet är inte identifierat vilket göra att man inte heller kan hitta rätt lösningar. Det är svårt att veta om strategin har byggt på att man identifierat den grundläggande utmaningen eller problemet eftersom det inte finns någon nulägesanalys, vilket är en helt nödvändig del av ett strategiarbete (den kan ju finnas på Näringsdepartementet). Man kan få intrycket att ”minskande produktion” skulle vara det stora problemet för svenska livsmedel. Men är det verkligen det?
  3. Sammanblandning mellan övergripande mål, delmål och strategier. Nja, det verkar rätt otydligt på det området.
Var finns livsmedel i strategin?
Det mest anmärkningsvärda är kanske att livsmedelsstrategin faktiskt inte innehåller vare sig tydliga mål eller strategier för maten som vi äter. Som synes ovan är strategins huvudmål att skapa sysselsättning och tillväxt (enligt den inledande analysen) eller Ökad livsmedelsproduktion och En konkurrenskraftig livsmedelskedja (min tolkning av vad man egentligen menar). Så de enda målen strategin har är att matproduktionen skall öka och den skall vara konkurrenskraftig. 

Det sägs således ingenting om att maten skall vara närande, hälsosam eller god, eller hur den skall produceras, distribueras, beredas eller konsumeras. Att konsumtionen skall vara hållbar tonas ned till en konsumentfråga, dvs det ingår inte i den egentliga strategin. Det är nog ingen överdrift att säga att strategin inte gör skäl för att kallas en livsmedelsstrategi.

I ett kommande inlägg kommer jag att fortsätta analysera strategin utifrån hur den tolkas av partiernas företrädare och andra viktiga aktörer.

Saturday, 21 January 2017

Mindre kött är inte lösningen på matproblemen


debattartikel refuserad av Expressen, läs mer om det här.   

Den enda mediastorm som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har varit utsatt för var när han vägrade säga att vi borde äta mindre kött. Det visar hur ”ät mindre kött” har blivit den mat och jordbruksfråga som dominerar debatten. Att Sverige helt saknar krisberedskap för matförsörjningen, att vi i rasande takt förlorar biologisk mångfald och att strukturrationaliseringens orkan fortsätter med oförminskad styrka ges liten uppmärksamhet.  

Även jämfört med miljöeffekterna av andra delar av våra liv får animaliekonsumtionen helt orimlig uppmärksamhet. Den som köper en ny Tesla framsställs som miljöhjälte medan den som äter kött är ett miljösvin. Detta trots att nya miljöbilen på fem år orsakar minst lika mycket utsläpp av växthusgaser som ett halvt livs köttätande.   

Vi får också höra att animaliekonsumtionen är ett växande problem. Men faktum är att svenskarnas animaliekonsumtion är lägre nu än 1960. Antalet kor har minskat kraftigt och växthusgasutsläppen från animalieproduktionen minskar kontinuerligt.

Argumenten för en kost utan animalier brukar grunda sig på jämförelser där den som inte äter kött ersätter det med bönor av olika slag, framför allt sojabönor. Samtidigt brukar man tala om miljöproblemen med de stora sojaodlingarna för foder. Men om vi skulle ersätta alla animalier med soja skulle odlingarna behöva vara precis lika stora som de är idag. I verkligheten är det dock inte sannolikt att den som avstår från animalier kommer att äta så mycket bönor. Och om kött, smör, mjölk och ost ersätts med nötter, avocado, färdigmat, vegetabilisk olja och växthusgrönsaker är miljövinsten liten eller ingen alls.

Det görs stor affär av att kött är ineffektivt, dvs att man får ut mindre mat genom att ge foder till djur. Visst kan det vara så, men djuren kan också omvandla restprodukter och gräs som vi människor inte kan äta till högvärdiga proteiner. Och är mängden kalorier eller protein per ytenhet verkligen det mest intressanta måttet för vad vi skall äta? De flesta grönsaker är till exempel mycket ineffektiva både vad gäller proteiner och kalorier, skall vi då inte äta dem? Om det är effektivitet vi vill ha skall vi äta palmolja, sojabönor, socker och spannmål. De är de grödor som ger oss mest mat per ytenhet.

Det är också säreget att effektivitetsivrarna inte kritiserar att det finns fler nöjeshästar än mjölkkor i Sverige (förtydligat 22 januari att det var mjölkkor som menades), för att inte tala om allt det som hundar och katter äter, hur effektivt är det?

Att bedöma kosten endast efter effektivitet eller växthusgasutsläpp är lika förödande för kultur och gastronomi som att bara bedöma den efter näringsvärde eller pris. Det är att reducera maten till en själlös aktivitet med endast tekniska funktioner.

Det är lämpligt att genomsnittskonsumtionen av kött minskar. Men betydelsen av denna åtgärd har helt tappat proportionerna. Hur vi producerar, processar, handlar med, lagar och äter mat är viktigare än om råvarorna är animaliska eller vegetabiliska.

Jordbruket och maten står inför en rad stora utmaningar och dras med stora miljöproblem. En del av problemen har att göra med den industriella djurhållningen, en produktion som på inget sätt bör försvaras. Användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel, minskningen av den biologiska mångfalden, patentering av utsäden, globaliserade livsmedelskedjor, en ökad sårbarhet och minskad gastronomisk och kulturell mångfald är andra stora problem vilka riskerar komma i skymundan genom ett ensidigt fokus på minskad animaliekonsumtion. En ekologiskt väl anpassad djurhållning kan vara en del av lösningen snarare än ett problem.

Gunnar Rundgren
Bonde, författare till Den stora ätstörningen


Express till fördumningen

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg här som handlade om att "all soja i världen skulle behövas för att ersätta de proteiner som vi idag får från animalierna. Därför kan inte företagen som säljer veganska sojaprodukter hävda att de inte bidrar till sojans miljöproblem." 

Jag vet inte om någon tipsade dem, eller om de har någon form av automatisk bevakning på vad som läses och delas mycket på sociala medier, men redan dagen efter kontaktades jag av Expressen som undrade om jag kunde skriva om det som en debattartikel. 

Jag har skrivit flera hundra blogginlägg de senaste åren och ett tiotal debattartiklar för dagspressen och kanske lika många i olika typer av fackpress. Blogginlägg och debattartiklar är olika saker.

Många av blogginläggen tar upp en särskild fråga. Jag vet att min blogg läses av folk som uppskattar att jag räknar på saker, letar fakta och refererar aktuell vetenskap. Ganska många blogginlägg - men alls inte de flesta - har tagit upp frågan om animalierna roll i kosten och djurens roll i produktionssystemet, där jag anser att det sprids mycket felaktig och obalanserad information.Särskilt gäller det idisslarna vilka jag anser kan spela en mycket viktig roll i ett uthålligt jordbruk. Det är i det perspektivet man skall se blogginlägget om sojan.*

I debattartiklar i dagspressen har jag fokuserat på de stora drivkrafter som styr jordbruket och vår mat, frågor om handel, konkurrens, jordbrukspolitik och marknader, samt illusionen av att det är konsumenterna som bestämmer. Det är frågor som jag tycker är viktigare och där det finns ett stort opinionsarbete att utföra.  De som läser en debattartikel har heller inte samma möjligheter att spana in mina andra åsikter och inlägg. Man får helt enkelt välja sina strider. Jag har ingen större lust att bli frontfigur för "de som vill äta kött", särskilt som jag tar starkt avstånd från den industriella djurhållningen.

Därför hade jag ingen vidare lust att skriva om inlägget om sojakorv till Expressen. Så jag svarade dem att jag gärna skriver en debattartikel om varför många av de argument som anges mot animaliekonsumtionen är dåligt underbyggda och att fördelarna med vegansk kost är kraftigt överdrivna. Där kan sojaresonemanget vara en lite del. De svarade ok och bad mig skicka in artikeln. Redan den 29 december skickade jag en artikel. Du kan läsa hela artikeln här.

Sedan har jag påminnt och frågat debattredaktionen fem gånger om de fått artikeln, om de vill ta in den osv. Men inte fått ett endaste svar. Det är ju möjligt att de helt enkelt tyckte artikeln var dålig. Men jag tror att det som gör att de inte publicerade den var att den var för resonerande och inte fokuserade en enda sak; att det inte fanns en tillräckligt "klar konflikt" (ett uttryck jag hört i andra sammanhang både för debatt och nyhetsartiklar).

Det är bara ett av alltför många exempel på hur medieklimatet försvårar en dialog. Men jag skall inte skälla bara Expressen, man kan säga att jag själv bidrar till det när jag ger mina inlägg milt provokativa titlar som "sojakorvens förlorade oskuld"

Och jag kan skälla på mina kära läsare, eftersom de inlägg som läses mest och blir mest delade är de som har en debatterande, raljerande eller demagogisk touch - vilket i sin tur ger mig incitament att skriva på det sättet.

Sojakorvens förlorade oskuld har 12 735 sidvisningar
Kan Leonardo räkna? har 2139 visningar och  
Vertikala odlingar - inget ljus i tunneln har 1899 visningar. 
medan 
Obegränsad konkurrens inte hållbar har 179 visningar. 
Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder har 183 visningar. 
Delvis beror det förstås på att jag har en glädjande ökande trafik på min blogg, med 21 000 sidvisningar förra månaden jämfört med mellan 2 000 och 5 000 tidigare.  

Inte vet jag vad man kan göra åt den här tendensen till att det nästan bara är förenklade snabba puckar som får uppmärksamhet? Fast jag får erkänna att mottagandet av min bok Den stora ätstörningen visar att det trots allt finns en hel del människor som uppskattar grundliga resonemang och berättelser.


------------------------------------------------------------------------------------------------------
*På samma sätt försökte jag, i ett annat inlägg visa att argumentet om att "vår" köttkonsumtion skulle driva skövlingen av regnskog är felaktigt. I andra inlägg har jag påtalat att alla diskussioner om växthuseffekten av vår kost som är baserade på produkternas påverkan i jordbruksledet leder fel eftersom leden efter gården har en avsevärd effekt, och att det kan ha större påverkan på växthuseffekten om man äter ute mycket, om man äter mycket industriellt processad mat, hur man lagar mat osv än om råvarorna kommer från växt eller djurriket.Titta bortom gårdsgrinden - del I,

Titta bortom gårdsgrinden - del II. Jag har också visat att - tvärtemot det som ständigt hävdas - att svenskarna konsumtion av animalier inte alls ökat de senaste femtio åren.  

Jag skulle inte bry mig om att ta strid med veganska förespråkare om de inte använde sig av irrelevanta, falska eller mycket välsorterade miljöargument för att driva tesen av att det dominerande problemet i vårt livsmedelssystem är animaliekonsumtionen. Jag önskade att de kunde vara bundsförvanter i kampen mot den brutala och industriella djurhållningen i stället. Jag respekterar den etiska dimensionen av att inte vilja konsumera animalier även om jag också här har en annan åsikt och gärna diskuterar det - fast inte om man hävdar att den som har en annan åsikt förespråkar "mord och tortyr".

Sunday, 15 January 2017

Högt pris för globala plantager.



Palmoljeuppköpare Jambi, Indonesien
Palmolja har blivit flytande guld, inte bara för stora företag utan även för Indonesiens småbönder som planterar oljepalmen till och med i sina köksträdgårdar. Men den ekonomiska utvecklingen sker till ett högt pris när landskapet förvandlas till en palmoljeplantage och oerhört stora värden försvinner. 

Indonesien, ett land mer än fyra gånger större än Sverige, är i dag världens största producent av palmolja. På mer än 7 miljoner hektar, en yta lika stor som Tjeckien, odlas oljepalm. Vi har länge hört rapporterna om skövlandet av regnskogar som tränger undan ursprungsbefolkning, orangutanger, tigrar och många andra djur och växter. Vi har också hört om hur brännandet av torvmarker släpper ut enorma mängder koldioxid och leder till omfattande smog i städer som Singapore och Kuala Lumpur. Allt detta är utan tvekan dramatiskt, men det landskap som tonar fram när röken har lagt sig är inte mindre skrämmande. Nyss hemkomna från en reportageresa till Sumatra är vi fortfarande lite tagna av den klaustrofobiska känsla som det innebär att mil efter mil enbart se en enda sak – räta rader av oljepalm. 

Palmoljeplantage Riau, Indonesien


Palmolja i Jambiprovinsen, Indonesien


Det är en liknande känsla som man får under en biltur i stora delar av Sveriges skogslandskap, framför allt delar av Norrland. Mitt i naturen visade på parallellen i ett program i början av december där skövlingen av regnskogen på Borneo jämfördes med vad som har hänt de svenska skogarna. Inslaget väckte stark kritik från skogsägare och skogsbolagen som värjde sig för jämförelsen. Lena, Ek, en gång miljöminister och numera ordförande i Södra, kritiserade redaktionen för okunskap. 

Men jämförelsen är i alla högsta grad relevant. Enbart tre procent av Sveriges skogar kan räknas som naturskog som har varit orörd under minst 150 år. Urskogen i Sverige utgör en procent eller mindre. Svenska miljömålet ”levande skogar” kommer inte att nås och Naturvårdsverket anser att det inte går att säga om utvecklingen ens går åt rätt håll.  Det kan jämföras med Indonesien där cirka 40 procent av skogsmarken fortfarande räknas som naturskog och mer än 20 miljoner hektar är skyddad. Även om skyddet ofta är bristfälligt är det ungefär lika stor areal som hela Sveriges skog. Bild från ATL
Markberett kalhygge, Sverige, 



















Det som hänt med de svenska skogarna är det samma som nu händer i Indonesien, en snabb omvandling av naturen till säljbara produkter. I Sveriges fall handlade det om timmer, bränsle och pappersmassa, i Indonesien är det timmer, pappersmassa och palmolja. Det är också samma utveckling som har gett ändlösa fält av soja i Brasilien, soja och majs i USA, vete i Ukraina eller för den delen, raps i Skåne och spannmål på de svenska slätterna. 
Majsodlingar i Mato Grosso, Brasilien

Även om vi alla vet att våra gamla skogar var värdefulla och Indonesiens regnskog, med sin ännu större variation, har ett ännu högre värde, så väger det lätt gentemot värdet av 4 ton palmolja per hektar och år. Trots att regnskogen är ovärderlig för oss, som lunga, som klimatreglerare och som hem för en oerhört rik biologisk mångfald, klarar vårt ekonomiska system inte av att hantera den typen av gemensamma värden. Den kan bara hantera ”produkter” som någon kan tjäna pengar på.


Oavsett var i världen vi befinner oss måste den gemensamma nyttan av naturen väga mycket tyngre än privata vinster, inte minst därför att flera av dessa värden är grunden för våra fortsatta liv. För svensk del finns det ingen anledning att fortsätta delta i förvandlingen av Indonesien till en palmoljeplantage; Sverige kan utan problem återgå till att vara självförsörjande av olja och fett. Men Sverige måste också i grunden förändra sitt eget skogsbruk om skogens alla resurser ska tas till vara. För detta krävs en skogs- och jordbrukspolitisk förändring som gör det möjlig. 

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Thursday, 12 January 2017

Vertikala odlingar - inget ljus i tunneln



Återigen har media rapporterat hur smarta inomhusodlingar i staden skall försörja världen med lokala grönsaker odlade på ett hållbart sätt. Men det enda som är smart med dessa odlingar är marknadsföringen. Vertikala odlingar kräver väldigt mycket elektricitet och varje kvadratmeter odlingshylla kräver minst 10 gånger så stor yta för energiproduktion. Växthusgasutsläppen är mångdubbelt högre än för frilandsodlingar.

Företaget Grönska* har fått Stockholms innovationsstipendium för ” Ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk för lokalt producerade örter och grönsaker. Målet är att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Låt oss granska ”yteffektivt”. Vad menas med det? Ja, de flesta menar nog att det sparar mark, att det går åt mindre med mark än om man odlar på åkrarna. Vi ges ju bilden att det är brist på mark och då måste det vara viktigt att använda marken så effektivt som möjligt.

För konstljusodlingar av sallad, kryddor och andra småblad går det åt cirka 250W per kvadratmeter om man använder energisnåla LED-lampor (ändrat länken 16/1). Det skulle gå åt betydligt mer om man skulle odla tomater eller potatis. Ljuset behöver lysa cirka 12 timmar om dagen. Det ger ett energibehov per kvadratmeter odlingsyta på 3000 Wh. Detta motsvarar en årlig energiförbrukning på 1095 kWh. Var skall den energin komma ifrån? Om vi följer det miljövänliga och högteknologiska spåret är det solenergi som gäller. Solpaneler i Sverige kan leverera sisådär 140 kWh per kvadratmeter och år.

Det betyder att man behöver en yta av solpaneler som är nästan 8 gånger större än odlingsytan för att producera den bruttoenergi som åtgår för inomhusodlingar med konstljus. Och då pratar vi bara om energin för ljuset. Det tillkommer avsevärt energibehov för ventilation och temperaturreglering (mestadels kyla eftersom det blir så mycket värme från lamporna). Vi har heller inte tagit hänsyn till att solpanelerna inte alls levererar ström i samma takt som den förbrukas i odlingen utan att det tillkommer stora energiförluster för lagring av solenergi.

Att odlingen kräver en skuggareal av minst tio gånger odlingsytan är säkert fortfarande en underdrift. Det är väl inget problem säger optimisten. Solpanelerna kan läggas på tak och annan improduktiv mark? Men de solpanelerna skall redan driva mobiltelefoner, serverhallar, diskmaskiner och Teslor. Skall vi driva våra odlingar med konstljus talar vi om stora energimängder och i stora delar av världen är det åkermark som kommer täcks med solpaneler. Det händer till och med i det glesbefolkade Sverige där 6 hektar prima åkerjord i Halland kläs med solpaneler.

Så hur kan man påstå att det är ett ”yteffektivt” sätt att odla på?

I marknadsföringen påstås också att systemen sparar vatten. Det är möjligt att de gör det, men då jämför man vatten av dricksvattenkvalitet med regn, och det är inte särskilt meningsfullt.

Inte heller är de klimatsmarta. En vetenskaplig rapport kommer till att växthusgasutsläppen från odling av bladgrönt med konstljus är minst 6 kg CO2 per kg sallat, avsevärt högre än för traditionella växthus och fem gånger mer än från frilandsodlingar. Om vi tänker oss att en vuxen kvinna skall få sitt kaloribehov från 15 kg sallat om dagen (Gud förbjude!) skulle hennes växthusgasutsläpp från denna sallat motsvara 90 kg CO2 per dag, eller 32 ton om året, tre gånger mer än svenskens totala utsläpp. Det skulle till och med vara dubbelt så höga utsläpp jämfört med att hon bara åt 1,7 kg biff (vilket Gud också förbjude!) för sina dagliga kalorier.

Det är deprimerande att media och de så kallade ”vetenskapsjournalisterna” aldrig kritiskt granskar alla dessa nya teknofixar, utan man agerar megafoner åt kommersiella företag och ibland åt forskare som vill ha anslag.

De som förespråkar intensiva odlingar, fiskodling på land, algodling eller andra snabbmetoder att få fram mer mat (t.ex. GMO grödor) för ofta fram argumentet att det behövs för att försörja en snabbt ökande befolkning och att det råder brist på åkermark. Men i stora delar av världen, t.ex. i Sverige, råder det ingen som helst brist på åkermark. De fattiga som svälter är de sista som kommer att ta del av inomhusodlade grönsaker, odlat kött och alger eller fiskar odlade i bassänger.

Överlag handlar det om en övertro på att ny teknik skall fixa allt (inte bara livsmedelsförsörjningen), ett ämne som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag utvecklar vidare i en essä för magasinet Tiden som tar form dessa dagar.


Extra: Fysikprofessorn David Keith vid Harvard räknar i ett mycket underhållande inlägg ut att hans småskaliga LED odling av sallad orsakar utsläpp på 50 kg CO2 per kg sallat samt använder 100 gånger så mycket energi och kostar 5-8 gånger mer än frilandsodlad sallat.

Extra-Extra: Den som är sugen kan redan nu köpa en container med en komplett vertikal odling för det facila priset av 85 000 dollar och en årlig energiförbrukning på 36 000 kWh. Den lär kunna producera cirka 500 små sallatshuvuden i veckan, vilket motsvarar ungefär en människas kaloriförbrukning. Glöm inte att bygga solpaneler på 300 kvadratmeter och skaffa tjugo (nu gissar jag bara) Tesla Powerpack.

Extra-Extra-Extra: Att energiförbrukningen är stor för konstljusodlingar kan användas av Polisen i dess jakt på marijuanaodlare (de verkliga pionjärerna på området).
Det brukar bli betydligt dyrare elräkningar. Vi kontaktar ibland elbolagen för att se om det är något som sticker ut, berättar Jonas Wendel på länskriminalens narkotikarotel i Stockholm till Dagens Nyheter 2013-05-03


* Jag har givetvis inga invändningar mot att de unga entreprenörerna i företaget Grönska vill odla basilika i krukor i en källare i Hammarbyhöjden. Det jag reagerar på är den orimligt stora uppmärksamhet som ges den typen av initiativ och särskilt att de framställs som ett smart miljöval och relevanta för att försörja befolkningen med mat.

Tuesday, 10 January 2017

Vad tycker folk om Den stora ätstörningen?


Vad tycker du - fyll i enkäten bredvid!

I den första recensionen,som publicerades i Smålandsposten, Barometern, Trelleborgs Allehanda och alla de andra femtontalet tidningarna som är del i Gota Media imperiet, skriver Kjell Andersson att boken är fängslande och har en vid överblick. Han rekommenderar boken till "alla enögda professorer och okunniga eftersägare i media som kritiserar ekologisk odling." Och avslutar med:
"Rundgren rör sig ledigt med enorm mängd siffror, fakta, synpunkter och idéer. Han är ödmjuk inför ämnets komplexitet, vilket väcker förtroende. Måtte boken bli översatt till engelska åtminstone. Och någon – skapa en modern opera sjudande av ämnets djupt existentiella och dramatiska kvaliteter!"

Maten på vårt bord kommer knappast från Katthult längre, utan bär smak av såväl mekanisering och kemiska bekämpningsmedel som skuldsättning och gränslös marknadsliberalism, skiver Fredrik Sjöberg i sin recension i Svenska Dagbladet där kan kallar ”Den stora ätstörningen" för en lärorik och respektingivande utfärd i matbranschen.
"Ja, Rundgren sysslar med systemkritik, och han gör det bra. Detaljerade genomgångar av hur produktionen ser ut av allt från mjölk och socker till majs, palmolja, soja, fläsk, kyckling och så vidare stöder var och en på sitt sätt utopiska och därför utmanande resonemang om vilka trender som bör brytas. Maktkoncentrationen, till exempel, både inom odlingen och handeln, och den spekulationsdrivna utvecklingen mot allt billigare mat som skeppas över världshaven till konsumenter som inte vet något om jordbruk, eller ens vill veta." 
Hans Hjelte skriver i eFolket: "Den stora ätstörningen är enligt min mening en av de viktigaste, kanske den allra viktigaste, faktabok som gavs ut i Sverige under 2016." och fortsätter:
"Det har tagit mig lång tid att läsa den, eftersom den hela tiden väcker så många tankar. Det är omtumlande att upptäcka hur illa det står till med produktionen av våra livsmedel. Efter att ha läst om broilerproduktionen, så kan jag nog inte äta kycklingkött längre."  

Vi får se om det är någon "enögd professor" som kan tänkas vilja lustmörda boken i en kommande recension eller om det blir en opera som skrivs. Kanske både och?

Många har kontaktat mig med synpunkter, de allra flesta positiva, några frågar om vissa fakta, några vill köpa boken. En påtalade ett skrivfel. På sidan 59 står det att en arbetare i Sverige 1930 måste arbeta 30 timmar längre än en arbetare år 2000 för att tjäna ihop till ett kilo vete. Men det skulle vara "gånger längre". Det är fortfarande ett väldigt tydligt exempel på hur jordbruksråvarorna och jordbruksproduktionen har tappat sin relativa betydelse i samhället. Likväl är det mycket förargligt (jag jobbbade utifrån den engelska texten och "times" blev uppenbarligen till timmar...). Som läsare behöver man kunna lita på det skrivna, inte minst i dessa dagar då det cirkulerar så många faktoider i en rasande fart. Som tur är har boken 766 stycken källhänvisningar vilket gör det möjligt både för mig själv och den kritiske läsaren att kolla mina källor.



Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris

Du kan höra en podcast om boken Ordfronten.  

Monday, 9 January 2017

Inte lätt med fett



Kan vi klara vår fettförsörjning på ett ansvarsfullt sätt?

De vegetabiliska fetterna har blivit en av de viktigaste produkterna i den globaliserade livsmedelsindustrin och handeln, cirka 40 % av världsproduktionen passerar en gräns, vilket är en mycket högre andel än för andra viktiga livsmedelsråvaror. Världsmarknaden domineras helt av palmolja och sojaolja, med raps på tredjeplatsen.  Dessa oljor handlas mest i världen och många länder är helt beroende av import av dem för sitt fettbehov.

Palmolja och sojaolja odlas i områden där avskogning är ett stort problem, och där det finns starka skäl att säga att de bidrar till eller driver denna avskogning. Det är ett betydligt större problem med palmoljan, där en mycket stor del av världsproduktionen kommer från områden som var skog för bara tjugo år sedan. En betydligt mindre del av sojan kommer från nyligen avskogade områden. 

Den mark som palmodlingar har anlagts i Malaysia och Indonesien på har i relativt stor utsträckning varit skog eller våtmarker. Minskningen av skogen innebär en kraftig förlust av biologisk mångfald och hotar symboliska arter som sumatratigern och orangutangen.  Den omfattande nedhuggning och bränning av regnskog i Indonesien lägger stora delar av Sydostasien under ett moln av rök varje år, vilket lett till omfattande protester från grannländerna. 

Stora delar av odlingarna anläggs på torvjordar (vilka består endast av organiskt material) och när de röjs och dikas för odling frigörs väldiga mängder koldioxid från nedbrytningen av det organiska materialet, Upp till 6 000 ton koldioxid per hektar kan frigöras från torvjordar att jämföra med ”bara” 600 ton per hektar för avskogning av mineraljordar. Indonesien har för närvarande de tredje största utsläppen av växthusgaser i världen och fyra femtedelar av utsläppen kommer från avskogning, brännande av skog och torvmarker samt annan förändrad markanvändning. 

Problemet är inte oljepalmen i sig. Det går åt mycket mindre mark för palmolja än för att få fram samma mängd olja från oliver, raps, solros eller soja, skörden av palmolja är nästan tio gånger högre än sojaolja och fem gånger högre än rapsolja, vilket gör att om man mäter miljöeffekten per liter olja kan resultatet för palmolja vara mycket bättre än om man uttrycker det per hektar. Eftersom det är en flerårig gröda behöver man inte heller plöja jorden, vilket minskar erosionen avsevärt. Användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel är måttlig och definitivt lägre än i andra oljeväxter.

Den ökande användningen av palmolja har flera orsaker bl.a. ökad total efterfrågan av fett pga av en kombination av ökad befolkning och ökade inkomster, minskad användningen av animaliskt fett och ökad industriell bearbetning av livsmedel där palmolja ”passar perfekt”. Sist men inte minst, palmolja är helt enkelt den billigaste oljan (se graf). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan använda oliv, raps, kokos eller solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer att kompenseras av palmolja som säljs till någon annan.  WWF Tyskland publicerade nyligen en rapport som visade att om palmoljan skulle ersättas med kokosolja och rapsolja skulle detta kraftigt öka växthusgasutsläppen av den tyska oljekonsumtionen. Utsläppen skulle öka motsvarande en tredjedel av Tysklands total växthusgasutsläpp, främst för att odlingarna skulle kräva mycket mer mark, både i Europa och i tropikerna.

En RSPO certifierad oljepalmsplantage i Riau, Indonesien 2016
Det finns certifierad produktion av palmolja (RSPO), vilket inte bidrar till skövling av naturskogar eller nyodling av torvmarker, och det finns en mycket liten certifierad ekologisk produktion. Om systemen fungerar som de skall bör de inte bidra till avskogning. Kritiker påtalar att så länge kineser och indier struntar i certifieringarna blir nettoeffekten liten av sådana system. Den certifierade oljan skickas till européerna medan oljan som inte uppfyller kraven säljs till mindre kräsna köpare. Det finns redan ett globalt överskott av certifierad palmolja. Detta är en mycket komplex och komplicerad diskussion där det är svårt att bena ut orsak och verkan.



Kan vi försörja oss med matfett?

I Sverige får vi ungefär en tredjedel av vårt energibehov från fett. Historiskt sett var matfettet animaliskt (smör, talg och ister) och fettet i maten fick vi från fet fisk, mjölk och kött. Idag får vi fortfarande en relativt stor del av fettet i maten från mjölk och köttprodukter medan matfettet är vegetabiliska fetter i olika former. Sverige har en relativt stor egen produktion av matfett i form av smör och rapsolja. Det finns också en stor produktion av andra animaliska fetter (ister och talg), men de återfinns sällan i livsmedel. Vi exporterar dem eller använder dem till biodiesel. Vi importerar dock betydande mängder oljor, främst palmolja och rapsolja. En del av detta används för biodiesel eller andra tekniska ändamål.

Om vi vill ta ansvar för vår konsumtion är det en rimlig hållning inte bara att undvika palmolja utan att producera en så stor del av fetterna inom landet, eftersom Sverige trots allt har en betydande potential för jordbruksproduktion, och eventuell ökad odling här ställer till med mindre problem än ökad odling i Indonesien eller Brasilien.  

Om lokal produktion prioriteras kan en ökad rapsodling vara möjlig. På sikt skulle andra oljeväxter (oljedådra, hampa, havreolja osv) kunna utvecklas vidare.   

Om lokal och ekologisk produktion skall prioriteras torde en ökad användning av animaliskt fett vara det som skulle ligger närmast tillhands. Det skulle dock krocka med gällande hälsorekommendationer och skulle också kunna innebära problem med konsumentacceptans.

Det förefaller helt omöjligt, med dagens kunskaper, att försörja Sveriges befolkning med allt nödvändigt* fett i kosten (dvs inte bara ersätta smöret utan också allt fett vi får i oss via animalierna) med enbart vegetabilier odlade i Sverige. Det är inte realistiskt ens med konventionellt jordbruk att öka rapsodlingen så mycket och det är helt orealistiskt med ekologiskt jordbruk. Att kombinera en ökad användning av lokalt producerad matfett och en ökad användning av lokalt producerad biodiesel från jordbruket verkar också vara en ekvation som inte riktigt går ihop. 



Det är inte så lätt med fett

Det finns en hel del områden där det råder osäkerhet eller delade meningar om hälso- eller miljöeffekter. Ett livsmedel kan vara nyttigt för en sak och dåligt för en annan. Det miljösmarta alternativet är heller inte nödvändigtvis det hälsomässigt bästa. Om vi ökade användningen av animaliskt fett istället för att betrakta det som avfall skulle vi kunna minska importen av palmolja. Men det kolliderar med de offentliga kostråden — kan man lita på dem?  

Andra faktorer som påverkar valet av fett är teknisk funktion, pris och konsumenternas acceptans. Det skulle till exempel vara svårt för livsmedelsindustrin att öka användningen av ister med en ökande andel muslimer och vegatarianer och veganer i befolkningen. 


Jaq har skrivit en rapport åt projektet MatLust i Södertälje där jag resonerar om olika fetters påverkan på miljö och hälsa (dietist Anna Mellberg har skrivit huvuddelen av det som gäller hälsa, vilket inte direkt är mitt främsta kunskapsområde). Den 8 februari presenterar jag rapporten, samt intryck från en reportageresa på Indonesien, på Cjasa Warg i Stockholm. Fritt inträde, men anmälan krävs. Resonemangen ovan kommer i stora delar från den rapporten som du kan ladda ner här.


* Detta bygger på att Livsmedelsverkets rekommendationer om fettintag är rimliga, något jag inte vet tillräckligt om. Men man kan konstatera att det finns en rad fattiga länder (Burundi, Rwanda, Etiopien) där folks fettkonsumtion är långt under dessa rekommendationer, men så lever folk också betydligt kortare tid där.