Tuesday 19 March 2024

Använd naturliga referensvärden för jordbrukets utsläpp

Om de fossila bränslena kommer att avvecklas, vilket är önskvärt men inte verkar ske, kommer jordbrukets andel av utsläppen att öka kraftigt eftersom det egentligen blir den enda kvarvarande utsläppskällan. Detta kan leda till att det kommer att ställas krav på minskningar som är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och ett realistiskt mål att sträva efter. Det skriver jag i en debattartikel i lantbrukstidningen ATL som återges nedan. Syftet är inte att trolla bort jordbrukets utsläpp utan att få fokus på det utsläpp som innebär att de totala utsläppen ökat jämfört med om vi inte drev jordbruk. Med naturliga referensvärden skulle de mer extensiva produktionsformerna som betesdrift och ekologiskt lantbruk framstå i en annan dager än med de nuvarande beräkningsmodellerna. Betesdrift skulle rent av vara klimatneutralt i många lägen


"När man diskuterar jordbrukets miljöpåverkan borde denna jämföras mot någon form av referensvärden från andra ekosystem. Låt oss exempelvis se på jordbrukets klimatpåverkan.

Jordbrukssystemen är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” koldioxid, lustgas och metan.

För koldioxidutsläpp från jordbruket är detta inget problem eftersom endast den koldioxid som kommer från användning av fossila bränslen räknas som ”utsläpp” och inte de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas, mikrolivets och djurens ämnesomsättning.

För metan och lustgas räknas däremot alla ”utsläpp” som antropogena och anses bidra till mänskligt orsakad klimatpåverkan. Eftersom alla naturliga ekosystem också har sådana utsläpp är detta inte rimligt. Naturliga ekosystem släpper ut lustgas i ungefär samma storleksordning som en mark som betas av får eller kor, förutsatt att denna inte gödslas.

Naturliga ekosystem släpper också ut stora mängder metan, från våtmarker, från idisslande djur och från en rad andra naturliga processer.

Utsläppen från våtmarkerna är större än alla antropogena utsläpp av metan. När man dikar våtmarker bokas utsläppen av koldioxid och lustgas som antropogena, men samtidigt minskar metanutsläppen från dessa marker betydligt. En rik kärrmark kunde innan dikningen släppa ut 300 kg metan per år enligt Skogsstyrelsen beräkningar. Dessa utsläpp upphör med dikning. Om du sätter kor att beta marken räknas dessa kors utsläpp som antropogena, trots att de sammanlagda utsläppen av metan från marken minskat kraftigt. Är det rimligt? 

De vilda djurens metanutsläpp räknas inte heller trots att det finns beräkningar av att utsläppen av metan från vilda djur innan massutrotningen var i ungefär samma storleksordning som de samlade utsläppen från dagens idisslare. Det är knappast rimligt att räkna metan från kor, får, renar och getter som antropogena och de vilda djurens utsläpp som naturliga.

Att jämföra jordbrukets utsläpp mot naturliga ekosystem har inte bara betydelse för beräkning av jordbrukets andel av utsläppen utan är minst lika viktigt för hur utsläpp från olika produktionsformer inom jordbruket skall beräknas. Utsläppen av metan och lustgas från betesbaserade system blir med det perspektivet i det närmaste försumbara medan den intensiva uppfödningen av djur med odlat foder har höga utsläpp, tvärtemot de beräkningsmodeller som används i dag.

Om de fossila bränslena kommer att avvecklas, vilket är önskvärt men inte verkar ske, kommer jordbrukets andel av utsläppen att öka kraftigt eftersom det egentligen blir den enda kvarvarande utsläppskällan. Detta kan leda till att det kommer att ställas krav på minskningar som är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och ett realistiskt mål att sträva efter."

 

Tuesday 12 March 2024

Dyrare mat nu

(Rubriken har jag lånat av initiativet Dyrare mat nu som lanserades av bland annat Linus Källander 2010. Jag tror den är insomnad nu). 

Hållbarhetsansvarige på Coop Danmark, Thomas Roland, skrev nyligen en strålande debattartikel i danska Altinget. Han för bland annat fram att maten är alldeles för billig och att varje gång vi sparar 50 öre bidrar vi till "att stänga en lanthandel, att slå ihop två jordbruk till ett större eller att utnyttja en bananarbetare en stund till."  Han noterar också att man inte skall skylla på konsumenterna utan att detta är precis som marknadsekonomin skall fungerar enligt läroböckerna. 

FN:s jordbruksorganisations årsbok för 2023 beräknade de dolda kostnaderna, för mat och jordbrukssystemet till 12,7 biljoner (12 700 miljarder alltså). Det handlar alltså om kostnader för skador på miljö och hälsa som inte är inkluderade i priset (ekonomer kallat sådant för externaliteter). Detta är ungefär lika mycket som det totala värdet av den globala livsmedelsmarknaden, dvs maten skulle vara dubbelt så dyr om dessa kostnader räknades in.*  

I sin artikel framför Thomas Roland vidare att vi måste inse att "den gröna omställningen har ett pris. 

"Vi bliver både som borgere og som forbrugere let efterladt med det indtryk, at den grønne omstilling er gratis, kan klares ad teknologiens vej, og at vi kan bevare vores konkurrencekraft samtidig med, at vi omstiller." (litet danska får du klara av!.
Hans budskap är detsamma som den debattartikel jag skrev i Aktuell Hållbarhet, Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala. Nedan kan du läsa en ännu längre variant av den artikeln (som DN inte ville ta in...). 

Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala

Utan tvekan behövs en grön omställning, men berättelsen om denna domineras av föreställningen att vi skall kunna ta ut mer från naturen och samtidigt skydda eller restaurera den. Detta är så nära man kan komma ”att äta kakan och ha den kvar”. 

De senaste månaderna har Europas bönder stoppat trafik, tippat gödsel och blockerat gränser – och skrämt upp EU-kommissionen och nationella politiker. Vågen av protester började i Nederländerna efter ett beslut av regeringen för att minska lantbrukets stora utsläpp av kväve. Många gårdar skulle få kraftiga begränsningar och ett antal gårdar tvingas upphöra med sin produktion. Även om de utlösande orsakerna för böndernas protester är olika i de olika länderna så är det samma grundproblem överallt.

Jordbruket har under årtionden drivits som en varuproduktion vilken som helst under starkt konkurrenstryck. Detta har lett till en konstant ekonomisk press och att många jordbruk lagts ned. Fem miljoner bönder, tusen om dagen, inom EU har parkerat traktorn för gott mellan 2005 och 2020. Jordbruk har samtidigt stor miljöpåverkan och miljöreglerna har successivt skärpts och på senare tid har jordbruket hamnat i skottgluggen för sin klimatpåverkan. Mängder av regler för djurskydd, smittskydd och livsmedelsproduktion har också införts. Naturvårdspolitik, som inte har jordbruket som mål, har också spillt över på jordbruket, med kraftigt ökade viltstammar som gör stora skador på grödor och i viss mån också på djur. Allt detta kostar.

På det stora hela kan många av dessa lagar och regler vara rimliga, men bönderna som drabbas har bara gjort det som samhället förväntat sig, producerat stora mängder billiga jordbruksråvaror. Deras ilska är därför befogad även om ilskan ofta är riktad åt fel håll.

Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent. Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga.

Eftersom jordbrukets lönsamhet är mycket låg, jordbrukarnas inkomster släpar hela tiden efter andra grupper, är det enda sättet för jordbrukarna att ta ut dessa kostnader att höja priserna. Men det går inte att göra så länge jordbruket skall konkurrera med produkter från länder som kan producera billigare för att de har lägre löner och andra kostnader, bättre förhållanden, eller att de inte behöver uppfylla så höga krav – ofta allt detta samtidigt.

Det finns en liknande motstridiga målsättningar inom skogsbruket där insatser för artskydd, krav på mer avsättningar till naturvård, bevarat renbete och kolinlagring står i bjärt motsättning till samhällets förväntning om att produktionen av virke skall öka med tjugofem procent. Skogspolitiken påstås ställa produktionsmål och miljömål bredvid varandra som lika viktiga, men eftersom produktionsmålet är kopplat till betydande intäkter, cirka 30 miljarder om året i avverkningar, och miljömålet mest innebär kostnader eller uteblivna intäkter ur ett snävt ekonomiskt perspektiv är det lätt att inse vilket som egentligen väger tyngst.

Som det ser ut nu är det skogsägarna som får ta de ekonomiska konsekvenserna och den stora osäkerhet som finns om en enskild avverkning kan genomföras eller inte. Om en exempelvis en fjärdedel av Sverige skog skulle undantas från aktivt skogsbruk så handlar det om många hundra miljarder i direkt intrångsersättning. Utöver det skulle skogsbrukets och skogsindustrins samlade årliga inkomster på 250 miljarder och sysselsättningen på cirka 120 000 personer minska kraftigt.

Det finns goda skäl att kritisera jord- och skogsbruket för hur det bedrivs och de negativa effekter som det har på naturen, men det är viktigt att komma ihåg att dessa näringar bara har utvecklats enligt den modell som samhället har efterfrågat och enligt de marknadsmässiga villkor som styr företagsamhet i Sverige. Att miljöanpassa dessa näringar innebär ökade kostnader eller minskade intäkter, ofta bådadera. Någon måste betala.

EU, de svenska regeringarna av skilda kulörer och en rad lobbyorganisationer försöker ge sken av att den gröna omställningen är ett nytt framstegsprojekt som alla tjänar på - den kommer ge EU:s ekonomi en nystart och ökad konkurrenskraft. Det finns dock många grundläggande förhållande och begränsningar som inte har tekniska lösningar eller där de nya system som behövs är betydligt dyrare än de nuvarande, se bara debaclet med biobränslen och reduktionsplikten.

Vi behöver utan tvekan en omställning av samhället till att fungera inom planetens gränser. Det handlar inte bara om växthusgasutsläpp utan vår användning av naturens resurser måste minska och den biologiska mångfalden måste öka. Detta har ett pris. Vilka politiker vill erkänna det och se till hur vi skall kunna göra omställningen rättvis och inkluderande för befolkningen i stort, såväl som för jord- och skogsbrukare? 

 

 

* Jag tror i och för sig att FAO:s beräkningar är diskutabla vad gäller kostnaderna för hälsan. Efter vad jag kan förstå har man räknat med alla hälsokostnader som kan härledas till mat, inklusive både övervikt och undernäring. Men även om de bara är hälften så stora är det ändå anmärkningsvärt.

Sunday 10 March 2024

Jordbruk för jorden

Adam betyder jord och Eva betyder liv. Det mesta tyder därför på att de som kritade ned Bibelns skapelseberättelse var jordbrukare. Att jordbruket bara är en kort parantes i mänsklighetens historia visste de inte, eller struntade i (vem tror att historierevisionismen uppfanns av Sovjetunionen?). Under större delen av historien var vi som bekant samlare, jägare och fiskare (i litet olika ordning beroende på omständigheterna). Många hävdar att jordbruket var ett misstag: genom ett framgångsrikt jordbruk har vi blivit för många och samtidigt förstör jordbruket själva grunden för dess existens, jorden.

Göte Bertilsson och Peter Sylwan delar delvis den historieskrivningen i den nyutkomna boken Jordbruk för jorden (Ekström & Garay). Global jordförstöring är möjligen ett större hot än klimatförändringarna menar de. Men de tror att vi genom en agrar revolution, den fjärde, kan få till ett jordbruk som är hållbart, mångfaldsrikt, klimatsmart och högproducerande samtidigt som det bevarar jordens bördighet och fruktsamhet. Då kan vi också föda fler än de vi är nu.

Boken är en bred och populärvetenskaplig framställning av de grundläggande mekanismerna i jordbruket med fokus på själva jorden. Utgångspunkten är naturens förmåga att bygga upp jord och ekosystemens mångfald. Livet strävar efter mera liv och fyller alla tomrum och skapar sin egen förutsättning. På den konstgjorda ön Pepparholmen i Öresund har 550 växtarter, 700 insektsarter och 30 fåglar etablerat sig på tjugo år och på vulkanön Surtsey har det bildats 20 ton mull per hektar på 35 år. Skog, kärr, stäpp och savann har ofta högre, biologisk produktion än de åkrar som ersatt dem (det finns undantag, framför allt när man introducerar bevattning i torra klimat). De naturliga ekosystemen kan vara så produktiva för att de är bevuxna hela året, de har en stor mångfald av växter och djur som utnyttjar alla ekologiska nischer, jorden och näringen hålls på plats och för att den mesta näringen cirkuleras lokalt.

Som kontrast står människans försök att få fram mera mat. ”...ända sedan den första svedjebondens tid har vi tärt på och förändrat tre livsviktiga resurser som inte går att köpa på någon marknad eller tillverkas i någon industri: jorden själv, markens mull och livets myllrande mångfald.”, skriver de. Och så har det fortsatt även genom den andra jordbruksrevolutionen (plogen, växtföljder, integrering av boskap och foderodling) och den tredje jordbruksrevolutionen (konstgödsel, bekämpningsmedel och traktorer).

Ytligt sett har jordbruket varit utomordentligt framgångsrikt. Antalet människor har ju växt enormt och samtidigt har ett snabbt minskande antal bönder lyckats producera mer mat än någonsin. Baksidan är stora miljöproblem. Tio miljoner hektar jordbruksmark förstörs varje år av de som brukar dem. Jordbruket eller uppodling av mer mark är den främsta orsaken till förlust av biologisk mångfald. I Sverige är dock igenväxning av ängs- och betesmarker samt igenväxning av åkrar i skogsbygderna det största hotet. Författarna påminner läsarna om att framgångssagan bygger på fossila bränslen både för arbetet och för tillförseln av växtnäring.

Bertilson och Sylwan noterar att det finns många bra principer i det ekologiska jordbruket men de anser inte att det ekologiska jordbruket avståndstagande till konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel eller genmodifierade växter vare sig är rimliga eller meningsfulla, samt att det inte klarar av att producera all den mat som kommer att behövas i framtiden (det är ingen hemlighet att jag har en annan åsikt). Inte heller det konventionella jordbruket är hållbart eftersom det inte levererar på den ekologiska hållbarheten.

I slutet av boken görs nedslag hos fyra stora, men relativt okonventionella konventionella jordbruk, de kallar dem eko-konventionella. Det är intressanta historier om bönder som tänker litet annorlunda och prövar sig fram med plöjningsfritt jordbruk, precisionsodling, slutna kretslopp, mellangrödor, biogasproduktion med mera. De får representera de första stegen på det som författarna kallar för den fjärde jordbruksrevolutionen. Författarna, som båda har en gedigen bakgrund inom jordbruket, uppvisar stor optimism i att det faktiskt går att få ett jordbruk som ger ”extra allt” utan att förstöra jord och natur, med naturlik odling, smart teknik, genteknik, digitalisering med mera.

Ibland skulle jag önska att jag delade deras optimism. Den nya tekniken, som ofta skall lösa problem eller brister som vi själva skapat, har så gott som alltid en baksida. Tar vi ut ännu mer från åkrarna torde det vara svårt att samtidigt öka markens förråd av mull och lämna mer plats för den biologiska mångfalden, det är trots allt samma kolatomer vi talar om oavsett om de lagras i jorden, förs bort som spannmål eller är mat till fjärilar.

En annan invändning mot bokens argumentation är att den ofta upprepade prognosen att det behövs 50 procent mer mat 2050 jämfört med 2010 spelar en framträdande roll. Prognosen är sannolikt överdriven i största allmänhet eftersom den förutsätter en fortsatt global ekonomisk tillväxt som ganska säkert inte kommer att inträffa. Redan idag produceras mycket mer mat än mänskligheten behöver, med det främsta resultatet att folk blir tjocka, matsvinnet är stort, enkelmagade djur äter i ökad utsträckning sådant människor kan äta och stora mängder livsmedel blir till biobränslen. Resonemangen bygger också på ett antaget orsakssamband som saknar empiriskt stöd; att det produceras mer mat för att mätta fler människor. Det verkliga sambandet är snarare det motsatta – det är ökad tillgång på mat som leder till en ökad befolkning. Även för den enskilde bonden handlar inte ökad produktion om att föda fler utan att förbättra lönsamheten.

Med dessa två invändningar så är det ändå en läsvärd, och lättläst, bok skriven av två kunniga personer som brinner för jorden. Göte Bertilsson avled innan boken publicerades.  

Friday 1 March 2024

Låt inte livscykelanalyser bestämma hur du odlar eller vad du äter

Livscykelanalyser har sitt främsta berättigande för att analysera vilka möjligheter det finns att förbättra industriella processer, men har mycket begränsat värde för att jämföra olika produkter från komplexa system, som jordbrukssystemet eller skogsbruket. Därför bör man inte basera böndernas miljö- och klimatarbete eller kostråd på livscykelanalyser.

När jag gjorde beräkningar för foderanvändningen i svensk djurhållning åt WWF använde jag i stort de metoder som används i livscykelanalyser även om mitt uppdrag handlade om användning av vissa råvaror, i detta fall foder, och inte den totala påverkan som denna användning orsakade. Det är inget som säger att en livscykelanalys i sig måste handla om påverkan av vare sig det ena eller andra, utan metoden kan tillämpas på användning av resurser. Tidigare analyser handlade exempelvis ofta om energianvändning, medan klimatpåverkan har varit oerhört dominerande på senare år.

Hursomhelst, när jag sysslade med detta hade jag skäl att, återigen, titta litet mer noggrant på metoderna och de överväganden som måste göras när man använder dem, samt vissa typer av begränsningar i metoderna, och därmed i resultaten.

Om du inte är särskilt bekant med metoden kan det vara bra om du läser detta först eftersom jag inte förklarar alla grundläggande termer och metoder här.

Hur fördelar man resursanvändning eller utsläpp?

Allokering, eller fördelning, av det som skall mätas är en delikat sak och den rymmer väldigt många överväganden. Dels handlar det om hur man definierar den funktionella enheten och dels hur man ser på bi-produkter från processen. I fallet med foderanvändning är första steget att få fram värdena för hur mycket foder som äts. Men används allt foder till köttet och mjölken? Knappast. 15 % av allt foder i Sverige används till hästar som i princip inte äts, så där är det rätt klart att foderanvändningen skall föras på något annat, nöjen, rekreation, tävlingar, hazardspel (Harry boy)?

Men också för de andra djuren är frågan inte så självklar. Många håller nötkreatur och får för landskapsvård, och många får statliga bidrag för det. Skall inte en del av fodret fördelas på det, och i så fall efter vilka principer? För får tillkommer komplikationen med ull och päls. Vissa raser har mycket värdefull päls och köttet kan nästan ses som en biprodukt till pälsen. Under svenska förhållanden gäller detta inte ullen, men det kan göra det i andra länder.

Fördelningen av foderanvändning mellan mjölk och kött i mjölkproduktionen har sina särskilda utmaningar och det har ägnats mycket energi åt detta (se exempelvis Kyttä mfl). För att få fram mjölk så behövs det dels en ström av nya kor (kvigor) som förr eller senare (oftast förr) kommer att slaktas och säljas som kött. Det blir också en ström av kalvar eftersom korna skall få en kalv per år, ungefär, för att fortsätta mjölka. Ganska ofta använder man ekonomisk allokering för att fördela miljöpåverkan mellan mjölken, kött från de slaktade korna samt de sålda kalvarna, dvs man fördelar utifrån intäkterna från de olika produkterna. Men det får det märkvärdiga resultatet att miljöpåverkan fluktuerar i takt med marknadspriserna.

Ekonomisk allokering är ingen bra metod i de flesta fall

Om man exempelvis studerar de svenska priserna för nötkött och mjölk under perioden kan man se att de inte alls gått i takt. I juni 2016 var bondepriset för nötkött 3253 kr per 100 kg medan mjölkpriset var 2792 kr per ton. In december 2022 nötköttspriset var 3771 kr per 100 kg medan mjölkpriset var hela 6749 kr per ton. På grund av den kraftiga prishöjningen på mjölk skulle en livscykelanalys för kött från mjölkproduktionen 2022 visa mindre än halva miljöpåverkan (av valfri sort) eller foderanvändning än exakt samma produktion 2016.


Bönderna får betalt för slaktkroppen, men slakterierna omsätter i själva verket många olika delar av djuret. Historiskt sett har alla bi-produkterna varit en del av slakteriernas ersättning. Så om man räknar på det som bonden får betalt för blir resultaten annorlunda än om man räknar på det som slakterierna säljer. När man skickar djur på slakt och tar återtag för att sälja själv (vilket vi gör) inser man att hudarna exempelvis har avsevärt värde eftersom man plötsligt får betala slakteriet för att få dem skickade på beredning. I de flesta livscykelanalyser för kött allokeras dock ingen miljöpåverkan alls till huden, vilket betyder att den har noll i miljöpåverkan. Det är knappast rimligt?

Systemexpansion ger ofta konstiga resultat

Metoden att använda systemexpansion kan ge konstiga resultat. Den bygger på att man fördelar påverkan utifrån att en produkt kan ersätta en annan. Exempelvis kan då nötkött ersätta fårkött eller griskött och ull kan ersätta lin eller nylon. Resultaten blir då väldigt olika beroende på vad man valt och valet är i det närmaste godtyckligt. Om man väljer att nötkött ersätter fårkött blir miljöpåverkan från mjölk mycket lägre än om man väljer att nötkött ersätter fläsk. När man lät lammkött ersätta nötkött i en livscykelanalys för ull blev resultatet i vissa fall negativa utsläpp från ullen. Metoden verkar helt enkelt helt olämplig. Läs mer här om du är intresserad.

Biofysisk allokering

I mina beräkningar försökte jag undvika ekonomisk allokering och systemexpansion utan valde, så långt det var möjligt, en biofysisk allokering som exempelvis skiljer foderåtgången mellan mjölk och kött utifrån hur mycket foder som går åt för tillväxt, kalvens utveckling respektive mjölk. Det lägger mer på köttet än den fördelning som man oftast får med ekonomisk allokering. Däremot använde jag ekonomisk allokering till slaktbiprodukter trots mina invändningar ovan. Hade jag tillämpat biofysisk allokering också för dem hade foderåtgången minskat till i runda slängar (jag har inte räknat på det utan bara gjort ett snabbt överslag i skallen) hälften för nötkreatur och ännu mer för får.

Biofysisk allokering blir särskilt intressant om man skall fördela foder för bete av naturbetesmarker eftersom foderåtgången för att upprätthålla dessa helt enkelt är det foder som djuren får från den aktuella marken. På detta sätt jämställs också bete av får, get, häst och kor och det frikopplas från köttproduktion. Om man vinterfodrar djur som hålls enbart för bete kommer även vinterfodret hänföras till hävdandet av betet, medan om man vinterfodrar djur som hävdar betesmarker på sommarhalvåret kan vinterfodret rimligen hänföras till köttproduktion. Jag resonerar i mer detalj om detta i WWF-rapporten.

Är allokering ens rimlig: Kan man verkligen skilja ut rapsolja och rapsmjöl?

Tänker man litet längre kan man dock fråga sig om det ens är meningsfullt att skilja mjölk och nötkött från mjölkproduktionen åt. De förutsätter varandra både vad gäller produktion och konsumtion. Om enskilda individer väljer mjölk men inte äter kött kan de givetvis intala sig att de vare sig bidrar till köttets miljöpåverkan eller till att det slaktas djur. Även om det stämmer på individnivå skulle ju effekten bli helt annorlunda om ingen åt detta nötkött. Mjölkens miljöpåverkan skulle då öka kraftigt eftersom köttet skulle sakna en marknad. Tjurkalvar skulle slås ihjäl vid födseln (något som redan är vanligt i bland annat Nya Zeeland). Liknande sammanhang finns överallt i livsmedelsystement.

Så gott som alla vegetabiliska oljor har proteinrikt djurfoder som bi-produkt. Utan djur som äter upp dessa oljekakor skulle oljornas miljöbelastning, enligt livscykelanalyserna, öka kraftigt och de skulle bli väldigt mycket dyrare. De oljor som har minst andel bi-produkt skulle öka i användning. Dessa är oliv- och palmolja. Olivolja är redan en väldigt dyr olja med mycket låg potential för ökad produktion så ökningen skulle ligga på palmolja. Soja är den näst viktigaste oljeväxten och har mest ”biprodukt” så mycket att den istället anses vara ”co-product” (vet inte om det finns en bra svensk term för det?) I själva verket bör man se oljorna och oljekakorna som ett system där det är meningslöst att dela upp miljöpåverkan mellan oljan och oljekakan eftersom de och de system de ingår i förutsätter varandra. Även djuren som äter oljekakan en del av systemet så att den som konsumerar vegetabilisk olja är också delaktig i djuruppfödningen oavsett om hen själv konsumerar några animaliska produkter eller inte. Liknande resonemang går att föra för en rad andra produkter.

Det finns också andra förhållanden på systemnivå som gör att man får ta resultaten av livscykelanalyser med en näve grovsalt. En nyligen publicerad analys av den svenska mjölkproduktionen (Karlsson mfl 2023) visar att de minskade utsläppen i svensk mjölkproduktion är en effekt av en mer intensiv uppfödning, dvs varje ko mjölkar mer). Detta betyder att det blivit mindre kött från produktionen (färre kor som mjölkar mer betyder färre kor som slaktas varje år och färre kalvar som föds upp till slakt). Detta är också kopplar till minskat utnyttjande av betesmark av mjölkkorna och deras avkomma. När köttproduktionen som bi-produktion till mjölken minskat så har renodlad nötköttsuppfödning baserad på dikor som går på bete fått mer plats både på gårdarna och på marknaden. Dessa djur har då tagit över betandet och samtidigt gjort att det sammanlagda utsläppen från mjölk och kött varit relativt konstanta. Enklare uttryckt, förändringar i mjölkproduktionen, både de positiva och de negativa, har vägts upp av en växande renodlade nötköttsproduktion.

Vad är referensvärdet?

En annan fråga för livscykelananalyser är den om referensvärden/baselines. Jordbrukssystemen är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” en hel del koldioxid, lustgas och metan. För koldioxid är detta inget problem.Av den koldioxid som jordbruksekosystemet släpper ut är det endast den koldioxid som kommer från användning av fossila bränslen* som räknas som ”utsläpp” och inte de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas, mikrolivets och djurens  respiration. Men för metan och lustgas räknas av någon outgrundlig anledning alla ”utsläpp” som antropogena och belastar produktionen. Eftersom alla naturliga ekosystem också har sådana utsläpp är detta inte rimligt.

För lustgas anses de antropogena utsläppen av kväve från jordbruket motsvara knappa 40 procent av alla lustgasutsläppen från land. Jordbruket upptar emellertid en nästan lika stor andel av landytan (jag hävdar i och för sig att denna siffra är överdriven eftersom den räknar med gräsmarker som egentligen inte används, men även om det vore 30 procent är resonemanget giltigt även om referensvärdet skulle bli lägre) och den mark som nu är åker och betesmark skulle ha avgivit avsevärda mängder lustgas även utan jordbruket. Som Stefan Hellstrand skriver i sin doktorsavhandling The value of land så skulle Östersjön vara helt död om inte landekosystemen läckte fosfor och kväve. Att räkna alla jordbrukets lustgasutsläpp för antropogena blir därför gravt missvisande. Det är tveksamt om metan borde räknas alls (se mer här och här). Alternativt så skulle man där jämföra utsläppen från jordbruksekosystemen med naturliga referensvärden och bara räkna mellanskillnaden som är utsläpp.

OM de fossila bränslena kommer att avvecklas (tyvärr ter det sig alltmer osannolikt att det kommer att ske genom en aktiv politik utan det kommer nog främst ske för att de fossila bränslena blir för dyra för att vara ekonomiskt utvinningsbara) kommer jordbrukets andel av utsläppen öka kraftigt eftersom det egentligen är den enda kvarvarande utsläppskällan och det kommer ställas ökade krav på minskningar som sannolikt är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och något att arbeta mot.  

Användning av olika typer av standarddata är ofta missvisande

Till skillnad från livscykelanalyser i industrin bygger analyser av jordbruket övervägande på schabloner av olika slag och inte på mätningar av den aktuella produktionen. Men för biologiska system är detta olämpligt, i synnerhet för lustgasutsläpp. Det blir särskilt missvisande när man med hjälp av livscykelanalyser jämför system med mycket olika kvävedynamik, som ekologiskt och konventionellt jordbruk eller kor som får kraftfoder på stall med kor som går på ogödslade betesmarker.

Låt inte livscykelanalyser styra produktion eller konsumtion

På grund av alla de orsaker som nämnts ovan (och ännu fler som inte nämnts, exempelvis här eller här) är tillämpningen av livscykelanalyser inom jordbruket mycket problematisk. Det är ännu mer problematiskt när resultaten används för tvärsäkra påståenden avsedda att vägleda konsumenter, lantbrukare eller politiker. Sådana påståenden görs av vissa forskare, av branschorganisationer och av media. I värsta fall leder de till ökad miljöpåverkan istället för minskad, som när mejeribranschen förespråkar en mer intensiv produktion för att minska växthusgasutsläppen. Förutom att det oftast leder till sämre miljöprestanda i stort så leder det sannolikt till ökade växthusgasutsläpp snarare än minskade, om man verkligen mätte skillnaderna i lustgasutsläpp och ännu mer om man antog ett rimligare sätt att räkna på metanutsläppen.

Det finns inga perfekta metoder för att analysera jordbruksproduktionens och livsmedelskonsumtionens miljöeffekter men det finns många andra sätt som är bättre än livscykelanalyserna, bland annat att bygga trovärdiga scenarion så länge de har utgångspunkt i produktionen. Scenarion som har sin utgångspunkt i konsumtionen som Eat Lancet kosten är däremot i princip meningslösa eftersom de inte tar hänsyn till de faktiska produktionsförhållandena och de samband som finns. Andra metoder beskrivs här.

 

* Däremot räknas inte utsläppen av fossila bränslen som används i jordbruket eller till framställning av konstgödsel till ”jordbruk” enligt FN:s klimatrapportering och därmed den svenska klimatrapporteringen. I denna är det egentligen bara utsläpp av lustgas och metan som räknas, dock inte lustgas och metan i framställningen av konstgödsel, dessa bokas på ”industri”.