Sunday, 12 February 2017

Maten är för billig i butiken och för dyr för framtiden



Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon.[i] Det är ett tydligt exempel på det som kallas externa kostnader för jordbruket, en kostnad som inte finns med i matpriset, utan som läggs på skattebetalarna eller skjuts på framtiden. 

Artikel publicerad i Ekologiskt Lantbruk



Vad kostar egentligen övergödningen av vattendrag, bekämpningsmedelsrester i naturen, minskad biologisk mångfald och de andra skador på naturen och hälsan som jordbruket kan orsaka? För att inte tala om de kulturella och sociala kostnader som också kan uppstå. Och vem ska betala räkningen? Detta är något som har börjat diskuteras allt mera på senare tid.

Att uttrycka naturen i pengar
I ekonomisk terminologi kallas naturresurser för naturkapital. De kostnader som uppstår för en verksamhet som inte ingår i priset på de producerade varorna och tjänsterna kallas externa kostnader eller externaliteter. Det kan till exempel vara föroreningar, utslitna arbetare eller minskat värde på de naturkapital som bonden förvaltar som exempelvis matjorden. Ekosystemtjänster är de funktioner i naturen som har ett direkt värde för människan. Det kan vara reglering av klimat, rening av vatten, tillgång till genetiskt material eller estetiska värden som en beteshage.

Det har kommit ett flertal rapporter som försöker uppskatta de externa kostnaderna. Enligt expertrapporten om kväve, European Nitrogen Assessement, från 2011 orsakar kvävegödslingen inom EU miljökostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Utslaget per kilo kväve ligger kostnaden mellan knappt 2 euro och 13 euro. Böndernas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattades samtidigt till mellan 10 och 100 miljarder euro.[ii] Rapporten visade tydligt att konstgödselanvändningen är ett nollsummespel, ifall man räknar in hela kostnaden.

Skadorna av konstgödselkvävet är mestadels indirekta. FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären.[iii]  Ett internationellt forskarlag rapporterade 2014 att Östersjöns döda bottnar har ökat från 5 000 kvadratkilometer till mer än 60 000 kvadratkilometer under drygt hundra år. Det motsvarar en sjundedel av Östersjöns yta. Huvudorsaken är ökad tillförsel av näringsämnen där jordbruket står för en stor del av utsläppen.[iv] Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.[v]

Enligt rapporten TEEB for Agriculture & Food från FN:s miljöprogram UNEP är hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU hela 127 miljarder euro per år, vilket är ungefär en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är för neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet (bland annat i form av 13 miljoner förlorade IQ-poäng!) och olika beteendestörningar som ADHD. Andra hälsokostnader är fetma, förtidig död och fortplantningsrubbningar.[vi] [vii] Till dessa kostnader kan läggas miljökostnader. Det är inte många rapporter som kommer fram till så höga siffror, men en metaanalys av vetenskapliga studier av skadorna för användning av kemiska bekämpningsmedel i USA drar slutsatsen av kostnaderna mycket väl kan vara större än vinsten av att använda dem.[viii]

Ett stort steg för att synliggöra externa kostnader av jordbruket togs med FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture från 2015. Där uppskattas de globala externa miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar. Det är 1,7 gånger mer än grödornas värde på gården som därmed skulle vara 2,7 gånger dyrare på gårdsnivå om kostnaderna räknades in i priset. Bland kostnaderna finns utsläpp av växthusgaser, förorening av vatten, luft och matjord samt markanvändning och vattenförbrukning.[ix]

FAO-rapporten har också studier över hur förändrade produktionssystem skulle kunna minska skadorna på naturen och människors hälsa. Bland annat har man tittat på veteodling i Tyskland och beräknat att ekologisk odling skulle minska de externa kostnaderna med 46 procent, från 2 532 dollar till 1 365 dollar per ton, jämfört med konventionellt odlat. Minskningen består främst av mindre vattenförorening. Den enda kostnad som ökade med ekologisk drift var markanvändningen. Att odla ekologiskt betydde alltså inte att alla externa kostnader försvann, men att de minskade.[x]

Även om det finns en utbredd medvetenhet om att jordbruket orsakar kostnader som betalas av andra, så har principen att ”förorenaren betalar”, inte praktiserats på allvar. Trots att EU redan 1992 i sitt miljöprogram rekommenderade ökad användning av miljöavgifter, är det få länder som infört sådana i jordbruket. Eller så har man liksom Sverige, infört och sedan tagit bort dem.

Sverige införde miljöavgifter på konstgödsel och bekämpningsmedel 1984 med syfte att minska användningen. Dessutom hade man sedan tidigare så kallade prisregleringsavgifter som togs bort 1992 [xi]. 1994 infördes en kadmiumavgift på konstgödsel samtidigt som kvävegödselavgiften höjdes till 1,80 kr per kg kväve. Dessa avgifter, som döptes om till skatter 1995, avskaffades 2010 för “att stärka jordbrukets konkurrenskraft”. 

I Nederländerna får den som har mer stallgödsel än spridningsareal, betala en avgift för att bli av med överskottet. Tidigare hade man ett system med växtnäringsbalanser på gårdsnivå där alltså även konstgödseln ingick och där gården fick betala mycket höga avgifter om man överskred fastställda gränsvärden, men systemet avvecklades. Österrike hade en konstgödselskatt som togs bort när landet blev medlem i EU.  Det land som har tuffast regler är Danmark. Där får lantbrukare endast använda 82 procent av den ekonomiskt optimala konstgödselgivan. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har uppskattat att bara den begränsningen “kostar” det danska lantbruket 2 miljarder danska kronor om året. Danmark har också differentierade bekämpningsmedelsavgifter som kan vara så höga att de i praktiken innebär ett förbud.[xii]

I väntan på att staten ska göra allvar av principen att förorenaren betalar, försöker det holländska ekologiska frukt- och grönsaksföretaget EOSTA göra kostnaderna synliga på marknaden. I mars 2015 lanserade man en jämförande märkning av externa kostnader och nyttor för apelsiner, päron, ananas och citroner. Jämförelsen mellan ekologiska och konventionella päron från Argentina visar att de ekologiska päronen ger 17 % lägre skörd men skapar mervärden på ungefär 50 öre per kg. Volkert Engelsmann som är VD för EOSTA säger, “siffrorna visar att ekologiskt inte är dyrt utan att konventionella produkter är för billiga.”
Kan man lita på siffrorna?
Bakom siffrorna döljer sig komplicerade beräkningar och det kan vara sunt att se dem mera som en fingervisning än som absoluta tal. Olika modeller leder till stora skillnader i resultat. Kostnader för utsläpp av koldioxid i olika studier varierar mellan -10 dollar per ton till 350 dollar per ton. [xiii] Även när man använder samma modell kan resultaten vara olika beroende på hur kostnader beräknas. I FAO-rapporten beräknas kostnaderna för utsläpp av nitrat till vattendrag variera mellan 0 kr och 82 000 dollar per ton beroende på var utsläppen sker. Det beror på att i tätbefolkade områden med mycket jordbruk och mycket nederbörd är nitratföroreningar ett stort problem, medan i glesa områden med liten nederbörd är det sällan ett bekymmer. [xiv]


Debatten
Ett sätt att lösa dilemmat med jordbrukets externa kostnader, skulle kunna vara att helt enkelt låta jordbruket betala för sina föroreningar och samtidigt få ersättning för sin nytta. Marknader för utsläppsrätter och ekosystemstjänster skulle kunna lösa detta smidigt. Kritikerna menar dock att det finns en stor fara med att börja sätta prislappar på naturen.

De aktivister och forskare som är motståndare till att värdera ekosystemen i pengar och använda marknadsinstrument, menar att man blandar ihop ”värde” och pris uttryckt i pengar, trots att det inte finns något samband. De viktigaste naturresurserna som friskt vatten, luft och matjord är livsnödvändiga för oss, har ett oändligt värde och går inte att sätta pris på. Naturens värden är inte objektiva. När forskare ändå försöker värdera naturen, kan de bara utgå från subjektiva metoder. Ett sådant exempel är när man intervjuar människor om hur mycket de är ”villiga att betala” för att få se en varg, en hässja eller vandra i en gammal skog. På samma sätt styrs beräkningar av nytta och skada, hur objektiva de än må påstås vara, av en rad antaganden där vem som har nytta av en viss resurs och när nyttan eller skadan inträffar, påverkar resultaten starkt. Att uttrycka naturens värde i pengar förvandlar den dessutom till något utbytbart. En bit natur kan då fritt bytas mot värdet av en bil eller en TV.
En statlig utredning om ekosystemtjänster i Sverige 2013 konstaterade att ekonomisk värdering och kompensation inte fungerar i komplexa situationer där många ekosystemtjänster är inblandad, som jordmånsbildning, vattenreglering och pollinering, vilket är precis vad jordbruk handlar om.[xv]

Bortsett från svårigheten att värdera skulle det behövas mycket omfattande regleringar för att internalisera alla sociala och ekologiska kostnader, samt ersätta för de nyttor som jordbruket levererar. Miljöersättningarna inom EU ger bara en liten försmak av den byråkrati som skulle krävas. Vi talar också om mycket stora summor pengar i form av avgifter och ersättningar, vilket skulle påverka driften av jordbruket mer än marknaden för mat och andra råvaror. En omfattande förändring av vårt jordbrukssystem.

En sådan förändring skulle heller inte vara möjlig utan att förändra de övriga spelreglerna när det gäller exempelvis global handels- och jordbrukspolitik. Jordbruksavtalet inom WTO förbjuder uttryckligt att kompensation skall utgå för något annat än för verkliga kostnader eller uteblivna intäkter. Det är alltså inte tillåtet att ersätta någon med det uppskattade värdet av den aktuella ekosystemtjänsten. Det är också svårt att kombinera internalisering av kostnader med frihandel. FAO:s beräkningar visar att de externa kostnaderna för veteodling i Tyskland är mer än åtta gånger högre än dagens vetepris, men mycket lägre vid veteodling i Kanada, Australien och USA. Om bönderna skulle betala för dessa kostnader fullt ut i kombination med frihandel, skulle Tyskland, och stora delar av Europa helt få upphöra med veteodling.[xvi] Att Sverige tog bort de relativt blygsamma avgifterna på konstgödsel med motivet att stärka konkurrenskraften, är ytterligare en indikation på detta.

Många av förespråkarna medger att en del av invändningarna är relevanta, men anser ändå att dagens ekonomiska verklighet kräver att man använder ekonomiska styrmedel. Andra anser att värdering av externa kostnader främst är ett pedagogiskt grepp för att få allmänhet och politiker att förstå betydelsen av dem. Diskussionen lär fortsätta. 

Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren




[i]  Sveriges Radio P4 Gotland 2014, ”Bekämpningsmedel i gotländska dricksvattentäkter” 30 december 2014, sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6053554.
[ii] European Nitrogen Assessment
[iii]  IPCC 2013,  Climate Change 2013: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker, T.F., D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y. Xia, V. Bex och P.M. Midgley (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 1535 pp.
[iv] Lunds Universitet 2014, ”Tio gånger mer död botten i Östersjön”. www.lu.se/article/tio-ganger-mer-dod-botten-i-ostersjon.
[v] Finns billig medicin för Östersjön? SLU Fakta nr 12 2002
[vi] TEEB (2015) TEEB for Agriculture & Food: an interim report, United Nations Environment Programme, Geneva, Switzerland.
[vii] Estimating Burden and Disease Costs of Exposure to Endocrine-Disrupting Chemicals in the European Union, The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism, 2015 Apr; 100(4): 1245–1255.
[viii] Denis Bourguet and Thomas Guillemaud, ”The hidden and external costs of pesticide use. Sustainable Agriculture Reviews 19: 35-120”                 
[ix] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[x] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xi] Jordbrukverket 1992, Miljöavgifter - Bekämpningsmedel - Handelsgödsel
[xii] Seges 2015, Sammenligning af miljøregler i Danmark og nabolande
[xiii] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xiv] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xv] Statens Offentliga Utredningar 2013, Synliggöra värdet av ekosystemtjänster – Åtgärder för välfärd genom biologisk mångfald och ekosystemtjänster, SOU 2013:68.
[xvi] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

No comments :