Saturday, 31 March 2018

Släpp tjurarna loss det är (snart) vår


I lantbrukspressen har det väckt stor uppmärksamhet att City Gross gått ifrån sin linje att bara sälja svenskt nötkött.  Stefan Ljungdahls skriver i sin ledare i Jordbruksaktuellt att de inte vet vad de köper eller så blundar de för hur djuren föds upp. Och det ligger nog mycket i det. Men frågan är om det inte gäller lika mycket för köttet från Sverige som det från andra sidan jordklotet?

På sin hemsida skriver Citygross att man inte klarar av att möta efterfrågan från kunderna med enbart svenskt kött eftersom svenska bönder endast försörjer runt 60 procent av efterfrågan på nötkött och 70 procent på fläskkött. Nu köper man nötkött från bland annat Australien. Det visar sig vid närmare granskning att djuren får gå i en så kallad feedlot under delar av sitt liv.

När Jordbruksaktuellt (27 mars 2018) konfronterar City Gross med att de djur de importerar från Australien slutgöds på en feedlot visar det sig att City Gross inte hade en aaaaning om det eller att de valt att strunta i det. Michael Riedel, affärsområdeschef för Bergendahls som äger City Gross vrider sig som en mask på kroken när han skall förklara hur deras import kan gynna den svenska produktionen. Genom att importera kött kan de hålla kvar kunder som annars skulle gå till konkurrenterna, och då tappar de ”kunder som i framtiden skulle kunna tänka sig att köpa svenskt”. 



Feedlot
Uppfödningen i feedlot är ofta kritiserad. Jag har själv sett en amerikansk feedlot med 40 000 kor. Det var en chock om inte annat för det enorma antalet djur, den enorma mängden gödsel och den likaledes enorma mängden foder. Det är svårt att gilla det sättet att föda upp djur på. Jämfört med att gå på bete är det givetvis en stor skillnad i vilken utsträckning djuren får utlopp för sina naturliga behov. Att man samlar djur, ofta från olika gårdar, på en liten yta ökar risken för spridning av sjukdomar och leder till ökade medicinering. Många feedlots saknar egen foderproduktion utan de köper in stora mängder foder. Det blir självklart väldigt mycket gödsel från anläggningarna och ju fler kor på ett ställe, desto större risk att det blir stora utsläpp av gödsel till omgivningarna.
I Australien går djur ute på bete större delen av sitt liv, kalvar får gå med sina mammor. Ungefär en tredjedel av alla nötkreatur i Australien tillbringar sina sista månader på en feedlot.  Djuren går i sådan utomhusanläggningar och äter kraftfoder (spannmål och något proteinfoder, typ soja) mellan 50-120 dagar, en relativt kort tid av sitt liv. Syftet med slutgödningen är att få upp slaktvikten och få fram ett mört och marmorerat kött som marknaden vill ha.  I vissa delar av Australien gör långvarig torka det svårt att få upp djuren i de vikter som marknaden kräver. I Australien har den genomsnittliga feedloten 2500 djur.

En mindre feedlot i Namibia som jag besökte 2011




Men hur står det till med det svenska nötköttet?

”Vi har en sund och bra uppfödning av djur till nötköttsproduktion i Sverige. Alla kor, kvigor och stutar går ute på bete under sommarhalvåret. Det ger oss öppna landskap och en rik biologisk mångfald. De betande djuren är fantastiska på att omvandla gräs till kött och de ger värdefull gödsel till odling av livsmedel och foder.”

Så beskrivs ofta den svenska nötköttsuppfödningen, som i citatet ovan från en broschyr av LRF. Det är svårt att säga att det är en lögn, men det är heller inte hela sanningen.

Sverige påstås vara det enda land i världen där korna skall kunna gå ut på bete sommartid. Då glömmer man att tala om att i många länder skulle man aldrig behöva ha sådana lagar eftersom tanken att djur skulle hållas inne är helt främmande, att beta är det normala för större delen av världens nötkreatur. Men framför allt glömmer man att detta lagkrav inte gäller tjurarna. Och det handlar inte om enstaka avelstjurar utan om en mycket stor del av tjurarna.

Ungefär 54 procent av nötköttet kommer från stut (kastrerad tjur), kviga eller ko. Drygt 3 procent av köttet kommer från kalvar, medan hela 43 procent kommer från tjurar, varav den absoluta merparten utgörs av ungtjurar (Svenskt Kött). Att utelämna ungtjursuppfödningen i beskrivningen av svensk nötköttsproduktion är helt enkelt inte ärligt.

Det finns kanske skäl till att man inte pratar så mycket om ungdjursuppfödningen. Det är väldigt svårt att få information om hur svenska ungtjurar föds upp. Sökningar på nätet ger nästan ingen information och definitivt inga bilder.  Det är mycket lättare att få information om hur en australiensisk feedlot fungerar. Men den här bilden växer fram:

Ungtjuruppfödningen är mycket intensiv. Det är vanligt att man köper in kalvar från många olika gårdar (många mjölkgårdar säljer sina kalvar till uppfödare). De flesta djuren går inne hela livet. Fram till augusti 2017 fick tjurar stå konstant uppbundna, men det är nu förbjudet. Kraftfoderandelen är mycket hög, man kan knappast påstå att dessa djur föds upp på gräs. Gräset de får som ensilage, hö eller halm är mest för att deras matsmältning kräver det. Djuren växer med mer än 1,5 kg om dagen. I en jämförelse med 28 andra länder var det bara i amerikanska feedlots som man hade en något snabbare tillväxt än för de svenska tjurarna. Branschens mål är att ytterligare öka tillväxten.

Feedlot vs svensk gödtjursuppfödning – ingen solklar vinnare.

Det är lite svårt att köpa bilden av att feedlot-uppfödningen skulle vara så dålig jämfört med den svenska ungtjursuppfödningen. I båda fallen samlas ett större antal djur på mindre ytor, de får inte beta och de får en kost med mycket hög andel kraftfoder vilket deras matsmältning inte är särskilt väl anpassad för. En feedlot har oftast betydligt mer djur vilka är uppdelade i grupper på upp till ett par hundra. Det stora antalet djur är därför sannolikt mer en miljöfråga än en fråga för djurens välfärd. Gödselläckagen kan givetvis bli högre i en feedlot, men de flesta feedlot system finns i torra områden. Utrymmet per djur är normalt sett betydligt större i en feedlot än i ett stall – inte så konstigt eftersom kostnaden för ytan är mycket lägre för en feedlot.  Att djuren i en feedlot går ute och de svenska tjurarna går inne är mer en anpassning till klimat och andra förutsättningar än en principiellt viktig sak.

Svensk tjuruppfödning och amerikanska eller australiensiska feedlots är lika snabba att påtala att uppfödningen är klimatsmart och använder lite mark jämfört med betesdriften. Och visst är det så om man räknar på det tvivelaktiga gängse sättet (dvs räknar om metan till koldioxidekvivalenter). Orsaken är att djuren växer snabbt och får odlat foder av hög kvalitet (ungefär samma foder som grisar och höns får). I mitt tycke visar det bara hur fel man hamnar när man sätter arealanvändning och växthusgasutsläpp högst på kriterierna för vad som är en bra djuruppfödning.    

Att djuren oftast tillbringar en kortare del av livet i en feedlot och större delen av livet på bete är definitivt en fördel för feedlotsystemen. Fördel Sverige är mycket låg antibiotikaanvändning, bedövning vid avhorning och kastrering (fast tjurarna kastreras som bekant inte), inga tillväxthormoner (sådant kött får inte importeras till EU) och en del annat, t.ex. regler för slakt. Dessa förhållanden har emellertid litet att göra med om djuren går i en feedlot eller inte.

Släpp tjurarna loss det är (snart) vår!

Det finns goda skäl att stödja svensk nötköttsproduktion om den är baserad på bete och gräs i skördad form på vintern. De djur som betar idag räcker inte för att hävda betesmarken som växer igen och odling av vall till kofoder är ett mycket positivt inslag i den svenska växtodlingen. Det finns de som har tjurarna ute på bete och det verkar går bra för dem. Alternativt skulle man kunna kastrera dem för att de blir lättare att hantera då.

Jag är medveten om att sådana förändringar inte låter sig göras i en handvändning. De som idag föder upp gödtjurar kanske inte ens har några betesmarker och har investerat i dyra stallar. Det krävs därför en kraftsamling för att genomföra det. Branschen och politiken borde ha som mål att få ut dessa djur på bete istället för att som nu förespråka fortsatt strukturomvandling med allt större besättningar och mer intensiv uppfödning för att göra produktionen ”konkurrenskraftig”.

För varje ytterligare steg åt det hållet tappar man trovärdigheten i argumenten för att köpa svenskt och man riskerar istället gynna dem som förespråkar en helt vegansk kost. Långsiktigt är det viktigt för förtroendet för det svenska nötköttet att djuren föds upp enligt den idealbild som sprids av näringen självt.


2 comments :

Magnus Jakobsson said...

Håller med, gillar inte den "grisuppfödning" som svenska tjurar för det mesta lever i. Finns ju de som producerar och inte hymlar med hur de gör, som Nysäter. https://blogg.atl.nu/nysater/

En annan enligt mig väldigt negativ sak är den "cocktail-effekt" som kalvarna utsätts för när de kommer till en tjuruppfödning. Flera olika gårdars sjukdom- och bakteriefloror mixas, jag har inte sett studier på det men kan knappast vara ultimat för en ung kalv.

Sen är jag själv lite skeptisk till att ha tjur på bete då erfarenheten säger mig att det inte är en lätt match, å andra sidan är det inte enkelt att ha brunstiga kvigor på bete heller.

Markus F said...

Lysande. Jag diskuterade faktist det här med en bekant i helgen och kom fram till att jag faktiskt inte hade en aning om hur svensk ungtjursuppfödning gick till men att det underligt nog inte fanns någon kalv att få tag på. (fast det där med undantaget för bete kände jag till).